Ett av moralpolisens vanligaste argument mot den moderna hiphopkulturen är att den skulle vara destruktiv för unga människors ambitioner. Senaste månaderna har den svenska gangstarappen fått klä skott för att genom att glorifiera vapen och kriminalitet förstöra en hel generation.

Det dessa kritiker glömmer bort (eller låt oss vara ärliga: inte känner till) är att hiphoppen tvärtom är en mycket stark motivator för många att göra något av sina liv.

Till skillnad från till exempel rocken hyllar den ju framgång och målmedvetenhet. Det är i den och ingen annanstans som en nittonåring från Rågsved kan bli en av Sveriges största popstjärnor. Jireel är ett fenomen, en undervärderad kraft i den svenska musikfloran. Och då har han ändå redan vunnit alla priser man kan och strömmats många gånger mer än de flesta.

När han kliver upp på Stora scenen på Gröna Lund, flankerad av ett gäng maskerade män med flammande bengaler, för entrén tankarna mycket mer till säg en Kanye West på Brit Awards 2015 än till vem som helst av hans samtida svenska kollegor. Trots att Jireel är så ung rör han sig redan med självklarhet i influenser från de verkligt stora.

Han behärskar också hela spektrat, stilsäkert demonstrerat i hur spelningen rör sig mellan ytterligheterna i hans uttryck. Här finns den tungt svängande hiphoppen, där han säger smarta, snygga saker med udd. Här finns ballader, där publiken tänder upp alla mobiler. Och här finns framför allt de klubbiga, genrelösa hitsen av internationellt snitt som får hela parken att dansa. ”Força”. ”Cataleya”. ”Man of the year”.

När första tonerna från ”Pari” sedan börjar ljuda från scenen och Hov1 dessutom ansluter till showen är känslan den av ett absolut klassiskt, svenskt popögonblick.

Klart han är en fanboy. Vissa tycker förstås att han mest försöker vara en svensk Drake. Men om det ligger någonting alls i det så är en sådan ambition ärligt talat bara en gåva. Sverige behöver fler artister som Jireel. Som vågar drömma riktigt stort och låta därefter.

Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om hur Icona Pop gör det Melanie C inte klarar.