Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-25 13:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-joana-amendoeiras-rost-kanns-helt-ostoppbar/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Joana Amendoeiras röst känns helt ostoppbar

Fadosångerskan Joana Amendoeira ingick i Kulturfestivalens portugisiska satsning ”Lusofoni”. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Joana Amendoeira har en lite alldaglig utstrålning men rösten är storslagen, och hon fyller de gamla fadosångerna med så mycket passionerat uttryck att det nästan är chockartat.

På ytan verkar allt så enkelt. Den portugisiska sångerskan Joana Amendoeira är en traditionsbärare. Hon vill föra ut Lissabons fado till världen. Amendoeira framhäver sina föregångare, sjunger deras sånger, berättar om dem så att vi i publiken ska förstå. Hon ger sig inte in på några experiment. Röst, två akustiska gitarrer, that’s it.

Joana Amendoeira kommer från småstaden Santarém och började tidigt sjunga den saltstänkta fadon. När hon var sexton år vann hon ett prestigefyllt pris och spelade rekordung in sitt första album. Tjugo år senare har hon gett ut nio album och turnerat runt Europa.

Hon har inte riktigt stjärnstatusen som hos säg en Mariza, men verkar nöjd med att föra ut musiken hon älskar till en ständigt ny publik.

Till exempel den här onsdagskvällen från scenen på Skeppsbron under Stockholms kulturfestival. Konserten är en del av ”Lusofoni”, ett slags festival i festivalen, med musik från portugisisktalande länder. Inramning: mulen himmel, stekos från food trucks och halvtomt i publiken. Jag är dessutom rädd att hennes lilla trio kommer att ljuddränkas av en konsert på andra sidan vattnet.

Men den oron visar sig vara obefogad.

Joana Amendoeira tar tag i de gamla sångerna och fyller de med så mycket passionerat uttryck att det nästan är chockartat. Efter första låten smattrar applåderna och en man bakom mig ropar högt ”Fadista!”. Som för att säga att det här är äkta vara.

Amendoeira har en vänlig, lite alldaglig utstrålning men rösten är storslagen, dramatisk. Vemodet glöder rakt igenom den femtio minuter korta konserten, ibland så starkt att jag ryser. När hon sjunger ”saudade” – betyder ungefär längtan och är helt centralt i fadon – gör hon det som om det vore första gången ordet hördes.

Hon kompas skickligt av två svartklädda herrar på den portugisiska päronformade gitarren och viola, stålsträngad gitarr. Men den här kvällen handlar allt om Amendoeiras krispigt klara sång. Hon gör motsättningar som traditionalist – förnyare helt överflödiga, bryter ner dem. Jag tänker att rösten sveper ut över strömmen och bär vidare till havs, ostoppbar.

Läs fler musikrecensioner av Magnus Säll, till exempel om den brasilianska diasporans återträff hos Seu Jorge.