Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 19:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-joe-lovano-trio-tapestry-ar-tre-musiker-som-spelar-nastan-parallellt/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Joe Lovano Trio Tapestry är tre musiker som spelar nästan parallellt

Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Utan basist blir en jazztrio ofta friare, men det är sällsynt med en sådan rörlighet i förhållande till varandra som hos Joe Lovanos nya trio Tapestry.

Rätta artikel

Varje instrumentering är en sorts dogma. En kreativ teknik baserad på en eller flera givna förutsättningar. Och mest beprövat är ju att ta bort något. Som i den prisade saxofonisten Joe Lovanos nya trio med Marilyn Crispell på piano och Carmen Castaldi på trummor. Där är det närmast en bas som saknas. Ganska ovanligt för jazzen, såvida man inte har en Hammondorgel eller bara är en duo.

Betydligt vanligare, särskilt med saxofonister på kuskbocken, är att plocka bort pianot eller en gitarr i egenskap av ackordinstrument.

Utan markerad harmonik blir det kanske friare. Men Lovanos i sammanhanget mindre Sonny Rollins-influerade grepp bäddar för en helt annan gruppdynamik, och är på sätt och vis ett öppnare kort ändå. I stället för en eller flera lika förväntade solister uppstår en situation, där Lovano, Crispell och Castaldi (som för övrigt är en karl, och figurerade med Lovano redan tidigt i bådas karriärer) agerar närmast helt parallellt.

Inte alltid samtidigt, förstås. Men övergripande rörligt och liksom om varandra mer än utifrån bestämda roller.

Sin vana trogen spelar Lovano likafullt mycket, i en stil som också i sig innebär mycket: från en robust känsla av swing, igenom bebopen och vidare till det modala. På vägen rör sig gruppen ibland vid Bill Evans trio, inte minst rytmiskt och direkt trumledes – med Paul Motian som stor stilbildare.

Men tack vare Crispell öppnas också en annan dörr, mot friare improvisation och någonting hägrande kammarmusikaliskt, utan USA som given grogrund. Som mest måleriska – apropå gruppnamnet; ”tapestry” som betyder tapet, bildvävnad – låter de egentligen utan Lovano. Som personligast men inte nödvändigtvis som mest subtila – med honom.

 

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om när den finske veteranen Juhani Aaltonen mötte Jonas Kullhammar på Fasching.