Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-johan-lindstrom-tar-nacksving-pa-klicheerna/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Johan Lindström tar nacksving på klichéerna

Förutom vanlig elgitarr spelar Johan Lindström även steel. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Efter sin grammisnominerade solodebut är Johan Lindström mer än bara en gitarrist hos andra, men även när han står i centrum handlar hans uttryck mycket om understatement.

Johannes Cornell
Rätta artikel

Johan Lindström står på Faschings scen samma kväll som han är nominerad i kategorin ”Årets jazz” på Grammisgalan i en annan del av stan. Så gör kanske en musiker snarare än en artist; medan den senare vårdar sitt varumärke gör den förra sitt hantverk som vilken annan kväll som helst.

Åtminstone kan Lindström ge det intrycket mot bakgrund av att han länge var ett större namn bland andra musiker än bland vanliga lyssnare. Det vill säga: många hade säkert hört hans gitarr och pedal steel utan att nödvändigtvis veta vem de hört.

Men så blev han medlem i Dan Berglunds brett omtyckta jazz- och progrockband Tonbruket. Och så släppte han sin första, egna skiva – ”Music for empty halls”, som alltså blev en av fjolårets svenska succéer.

Det mest uppenbara skälet till framgången tycks vara att Lindströms musiksmak går hem i ett land där kanske oproportionerligt många gillar americana – dess melankoli, löften, traditioner och finsnickeri. Men på Fasching visar han också hur sällsynt väl han hanterar denna rad av besläktade genrer, med jazz i ena änden.

Det handlar delvis om ett speltekniskt understatement, men med högt ställda krav på precision och nyansering. Det namnkunniga bandet med bland andra saxofonisterna Per Texas Johansson och Jonas Kullhammar är med på det finstilta, samtidigt som de förmår ge driv och tyngd åt Lindströms kompositioner; kvaliteter som också i sig själva återknyter till såväl jazz som rock, blues, country, bluegrass, surf, gammal tivolimusik och annat.

Mest intressant är musiken när den tar nacksving på vissa (amerikanska) klichéer samtidigt som den upprätthåller ett allvar i framförandet som sammantaget kan föra tankarna till filmer av Aki Kaurismäki – ja, till någonting finskt snarare än svenskt.

Det vore väl i och för sig ologiskt, men kan lika gärna utläsas som att Lindström bejakar sitt egensinne på ett sätt som i själva verket känns lika lokalt som internationellt. Eller för den delen amerikanskt.

 

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Bokanté startar i Guadeloupe men får in halva världen i sin musik.