Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Johannes Janssons ”Peace symphony” är stormig och ljus

Ville Matvejeff dirigerar Johannes Janssons nyskrivna ”Peace symphony” – med sångarna Alexandra Buchel och Olle Persson.
Ville Matvejeff dirigerar Johannes Janssons nyskrivna ”Peace symphony” – med sångarna Alexandra Buchel och Olle Persson. Foto: Mattias Ahlm

Johannes Janssons nyskrivna ”Peace symphony” bygger på fredspristagaren Tawakkul Karmans Nobeltal från 2011. ”Orkestreringen är väl tät, men öppnar sig också för gläntor av ljus”, skriver Johanna Paulsson. 

4

Konsert

 

Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören

Verk av Judith Bingham, Johannes Jansson, Paula af Malmborg Ward och Einojuhani Rautavaara

Dirigent: Ville Matvejeff

Solister: Alexandra Büchel och Olle Persson

Scen: Berwaldhallen, Stockholm

Det är en enorm, för att inte säga Mahlergigantisk, orkester som tagit plats på scen efter paus. Tonsättardoldisen Johannes Janssons nyskrivna ”Peace symphony” för kör, orkester och sångsolister är ett stort anlagt verk i den skala som sällan skrivs i dag. Speltiden ligger på närmare 50 minuter och texten bygger på delar av fredspristagaren Tawakkol Karmans Nobeltal från 2011. 

Jansson har tolkat den jemenitiska journalisten och fredsaktivistens ord som en humanistisk, snarare än politisk vision. Det är intressant att höra honom berätta att han länge sökt efter en text som äger en ”universell kraft” – den sortens egenskap som annars ofta brukar klistras på musiken som konstart. 

Som tonsättare målar han med vackert svepande linjer och spröda klockklanger, bland annat med inslag av harpa och celesta. Slagverket är starkt präglat av gongar som mot slutet bär ut omkvädet ”Peace be upon you” – ”Frid vare med er” – likt ringar på en vattenyta. 

Sångsolisterna, sopranen Alexandra Büchel och barytonsångaren Olle Persson, landar väl i texten under ledning av Ville Matvejeff. Orkestreringen är väl tät ibland, men det har en poäng. Ur de mest ogenomträngliga orkesterstormarna öppnar sig gläntor av ljus. Lugna och mer meditativa passager som påminner om Arvo Pärts andliga minimalism. 

Annars tänker jag främst på Benjamin Brittens effektfullt inkännande sätt av skriva symfonisk musik för kör och sångsolister i exempelvis ”War requiem”. Liksom på dennes ambition att ”behaga folk så seriöst som möjligt”. 

Fredagens konsert föregicks av ett panelsamtal om den humanitära krisen i dagens krigshärjade Jemen. Tematiskt relaterat, men helt fristående från Janssons musik som i övrigt fick sällskap av ett ovanligt välkomponerat körprogram på överlevartema. 

Först Judith Binghams ”Water lilies” med sin sirliga stämväv och pointillistiska minisolon. Sedan Paula af Malmborg Wards onomatopoetiska ”Tending fields II”, inspirerat av en skönhetstävling för kvinnor som skadats av landminor, och Einojuhani Rautavaaras Rilkeelegier i klangligt tilltalande tolvton.

Konsertrecension: ”Violinkonsert” av Johannes Jansson på Göteborgs konserthus 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.