Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 03:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-john-fogerty-ar-nastan-overkligt-vital-pa-dalhalla/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: John Fogerty är nästan overkligt vital på Dalhalla

Full fart på Fogerty. Foto: Ulf Palm/TT

Det har gått ett halvt sekel sedan Creedence Clearwater Revival stod på toppen, men John Fogerty har fortfarande krut i rösten och, skriver DN:s Po Tidholm, hans gitarrspel känns nästan overkligt vitalt.

Sedan John Fogerty gjorde comeback i slutet av nittiotalet har han varit i Sverige plågsamt ofta. Det är ingen slump. Sverige glömde aldrig Creedence Clearwater Revival och har belönat bandets sångare med publik- och försäljningssiffror han bara kunnat drömma om i andra delar av världen. Under några månader var han till och med godkänd av tidningen Pop och fick spela på Lollipopfestivalen. 

Fogerty är trevlig och tacksam och det har inte funnits mycket ont att säga om honom, utom att han kanske inte alltid gjort sin katalog rättvisa. Ord som ”rutin”, ”grånad” och ”slentrian” har vanligt vanliga i konsertrecensionerna. Så mina förväntningar är extremt låga när jag kliver ned i det gamla dagbrottet utanför Rättvik. Att det är utsålt betyder i sammanhanget inte så mycket – Fogerty skulle dra publik även om han stapplade in med rullator och gjorde hitlåtarna på ukulele. De har ju alla de där genreöverskridande kvaliteterna som gör att de funkar lika bra i dansbandstappning som i EDM-versioner.

Men håll i hatten. John Fogerty är glad som en gubbe som får visa sin släktgård när han tar oss genom sin historia. Merparten av låtarna kommer från de tre album han skrev åt Creedence under sextiotalets sista skälvande år och ett gäng väl valda – och inte särskilt väl valda – covers. Temat för turnén är ”My 50 year trip” och innehåller förutom hitparaden också en rätt lökig hyllning till Woodstockfestivalen, inklusive tolkningar ”With a little help from my friends”, ”Give peace a chance”, ”Star spangled banner” och ett par inhyrda hippielajvare som dansar i mittgången. Helt onödigt visar det sig eftersom hans egna låtar, hans fortfarande mycket kraftfulla sångröst och imponerande flyhänta gitarrspel känns nästan overkligt vitalt. Bandet har muskler men missbrukar dem inte, allt som oftast hittar musikerna det lite struttiga driv som kännetecknar originalen. Träskrock får ju verkligen inte bli för rockig, för bluesig eller för tung, då blir den outhärdlig. 

Så utgångsläget var inte bra här. Creedencerepertoaren tillhör en av världens mest uttjatade och misshandlade. Att lyckas blåsa liv i den är verkligen djupt imponerande. 

Läs fler av DN:s konsertrecensioner här och fler texter av Po Tidholm här