Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 21:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-john-mayer-demonstrerar-sin-dubbelhet-pa-globen/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: John Mayer demonstrerar sin dubbelhet på Globen

John Mayer spelar gitarr som om han pratade. Foto: Kristin Blid

John Mayer sägs ofta vara en hygglig sångare och låtskrivare vars problem är att han spelar för mycket gitarr. I själva verket är det tvärtom, ju mer gitarr han spelar desto bättre är det.

När man nu ändå har storbildsskärmar är det allt fler artister som tycker att det inte räcker med att visa upp vad som händer på scenen. I bästa fall har de då tänkt till och gjort visuella lösningar som lyfter hela sammanhanget, i värsta fall visar de bara bilder ur sina musikvideor.

I det avseendet är John Mayer strikt old school och visar scenbilder. Fram till det sista extranumret, som är hans fjolårssingel ”New light” – med en video där han självironiskt förklarar att han är redo att bli en stjärna, och sen dansar i mysbyxor och luvtröja framför klumpigt inklippta semestervyer.

Vilket är en rätt otippad vändning efter tre timmars konsert, inklusive paus. Men man kan också se det som ännu en markering av John Mayers position på gränsen mellan två helt olika världar. Till exempel mellan den av gammaldags turnerande musikermusiker, med ett åtta personers hyperdrivet kompband, inklusive legendbasisten Pino Palladino, och den sorts moderna glamourstjärna som hittar på hyss i sociala medier och har haft förhållanden med en förbluffande lång rad av amerikanska superstjärnor, från Jennifer Aniston till Taylor Swift.

Musiken har en liknande dubbelhet. Å ena sidan specialiserar han sig på lättsamt känslig relationspop i slick produktion, å andra sidan är han en omvittnat resursstark sologitarrist i den urgamla bluesrockskolan. Lite som en pojkbandssångare som råkat få jobbet som Eric Clapton.

Det vanliga sättet att bemöta honom är då att fokusera på låtar och röst, och konstatera att där finns något som kunde bli något med viss tukt och styrning. Däremot är han lite väl klåfingrig när det gäller gitarren

Mitt perspektiv är det rakt motsatta. Blev jag absolut tvungen kunde jag nog peka ut några låtar jag gillar, men det mesta finner jag odelat jolmigt.

När han kopplar in elgitarren, däremot, då lystrar jag på ett helt annat sätt. Det känns som att det är först då han börjar prata, och han är så enastående klar och balanserad att jag har svårt att tänka mig honom kunna formulera ord lika rakt och rent.

Tvärtemot en massa föreställningar ägnar han sig också rätt lite åt uppvisningsspel, hastighetsövningar, grejer som kan se imponerande ut om man klipper ut dem och studerar separat. Han bara spelar, mitt inne i musiken, med fokus på melodi och groove.

Och varje gång han återgår till att sjunga så beklagar jag det.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Susto gör låtar som låter så problemfria att man måste lyssna nära för att förstå.