Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Jon Hopkins kan det där med rejvkänsla också

Det finns inte plats för alla nyanser när Jon Hopkins spelar på Nobelberget.
Det finns inte plats för alla nyanser när Jon Hopkins spelar på Nobelberget. Foto: Elin Bryngelsson Lidestedt/Rockfoto

Även om Jon Hopkins största styrka annars ligger i det stillsamma och melankoliska visar han på ett fullsatt Nobelberget att han behärskar brutalbasig dansgolvstechno också.

4

Konsert

Jon Hopkins

Scen: Nobelberget, Nacka

 

Resan är, som bekant, inte sällan viktigare än målet. Få technoartister har visat det tydligare än Jon Hopkins. Visst slutar hans låtar inte sällan i euforiskt röj, men det är hur han tar sig dit som gör inte minst det senaste albumet ”Singularity” – Hopkins tveklöst bästa, som den här spelningen nästan helt byggs kring – till en så suggestiv och stämningsfull helhet.

För Hopkins, låter det som, är promenaden eller taxiresan mellan olika klubbar, gärna i ett stilla duggregn eller med en disig tidig soluppgång som fond, lika viktig, om inte viktigare, som vad som händer när man väl kommer in. Det som hos många andra technoartister riskerar att bli rena transportsträckor har hos Hopkins inte bara en tydlig funktion – de är en stor del av musikens styrka.

Dragningen till det stillsamma och melankoliska var just det som gjorde att Hopkins fungerade så väldigt fint tillsammans med ängelröstade skotske folksångaren King Creosote på albumet ”Diamond mine”, ett av 2000-talets hittills främsta alla kategorier, det är också vad som gjort den egna karriären allt mer intressant.

På Nobelberget försvinner de nyanserna något. De ambienta inslagen, de långsamt uppbyggande, inte sällan ganska vemodiga, pianopartierna som är en så bärande del av ”Singularity” drunknar inte sällan i publikens jubel eller städas undan relativt snabbt. Kanske är det inte riktigt läge i en väldigt fullsatt och peppad lokal.

Det är lite synd, men samtidigt och med det sagt: Hopkins kan ju verkligen det andra också. Det som möjligen förloras i subtilitet och skönhet tas igen med brutal bas och stegrande ösig rejvkänsla.

När han vid ett par tillfällen, i alldeles strålande ”Emerald rush” och ”Luminous beings” inte minst, också integrerar det melodiskt sköra i det mer drivande dansgolvssiktande skakar den pulserande vackra technon om hela Nobelberget.

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Texas växer tack vare Sharleen Spiteris attityd.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.