Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 02:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-jorge-rossy-borde-kunna-spanna-bagen-hardare/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Jorge Rossy borde kunna spänna bågen hårdare

Jorge Rossy var både trummis och pianist innan han bytte till vibrafon.
Jorge Rossy var både trummis och pianist innan han bytte till vibrafon. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Spanjoren Jorge Rossy spelar klassisk vibrafonjazz, men mer akademiskt än spontant – och legendariske trummisen Al Foster är den ende på scenen som ler.

Johannes Cornell
Rätta artikel

Det finns två givna ingångar till instrumentet vibrafon: den från slagverk och den från piano. Båda är lika logiska, för vibrafonen är ju i princip en korsning av slagverks- och klaviaturinstrument. Man spelar den förstås med klubbor, inte med händerna.

Men även om flertalet av jazzens vibrafonister kommer från trumhållet så varierar det stort. Lionel Hampton hade en bakgrund som trummis. Milt Jackson å sin sida kom mer från pianosidan. Och Gary Burton, den nu levande mästaren, började genast med marimba och vibrafon innan han ens fyllt tio. Bara för att ta några exempel som kan ge viss bakgrund åt den här konserten med spanjoren Jorge Rossy och hans band.

Nu är faktiskt bandet större än Rossy på en oundviklig punkt, nämligen bakom trummorna – där vi har ingen mindre än Al Foster. Denne amerikanske legendar svänger bara han sätter foten på pedalen till sin hi-hat och råkar stöta emot något i förbifarten.

Också här finns en logik. Jorge Rossy själv är i grunden trumslagare, känd från bland annat Brad Mehldaus trio. Från trummor gick han till piano, och från piano till den gyllene medelväg som är vibrafonen. Men förmodligen ställer han särskilt höga krav på vem som ackompanjerar honom på just trummor.

Om någon föregångare bland vibrafonister närmar han sig Milt Jackson och hans fäbless för bluesbaserat spel i långsammare tempon. Det är inte bara positivt. På det hela taget tenderar Rossy att liksom hejda framförandet, med en bebopmedveten men lite poänglöst musikantisk hållning där känslan blir mer akademisk än genuint spontan. Saxofonisten Mark Turner spelar fint men driver på i samma riktning med sin gravallvarliga och lite distanserade uppsyn.

En musiker av Rossys kaliber borde kunna spänna bågen betydligt hårdare, särskilt med tillgång till en sådan energikälla och stilistiskt rörlig musiker som Foster – för övrigt den ende på scenen som spelar med ett leende. 

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur den humoristiske excentrikern Luis Cole ställer till med en konsert som ingen annan.