Efter uruppförandet av Anders Eliassons Symfoni nr 1 1987 var omdömena eniga om att Sverige nu fått sin genom tiderna kanske främsta symfoniker. Med sin febriga intensitet gav symfonin känslan av att framkalla närheten till en obeskrivlig hetta, som att se rätt in i solen. 

I sin biografi över Eliasson berättar Tony Lundman att till de mest hänförda hörde världsdirigenten Sergiu Celibidache som i symfonins transcendentala egenskaper hörde ett ojämförbart mästerskap som pekade mot ”framtiden”. Tyvärr tillät inte hans hälsa att han kunde sprida den över världen.

Symfoni nr 4 blev Eliassons sista och var en beställning av Göteborgs symfoniker som framförde den i november 2007. Jag var där och skrev om en musik där allt som är fast blir flytande: ”Stämmorna ringlar och ilar, glesas ut till tillfälliga gläntor eller förtätas till plötsliga urladdningar.” Och om det överraskande inslaget av ett flygelhorn i den andra satsen och i epilogen – en röst från en vandrare som hittar hem genom att gå vilse.

När symfonin klingar ännu en gång i Göteborgs konserthus, nu under Johannes Gustavssons intensiva ledning, framträder än starkare det framstormande romantiska draget, Eliassons länk till traditionen. Det är ett lysande verk.

Att låta denna symfoni följas av Gustav Mahlers timslånga symfoniska sångcykel ”Des Knaben Wunderhorn” (Gossens förtrollade horn) var smått genialt. Även Mahler identifierade sig med den rastlöst hemlöse vandraren och hade universella anspråk på sitt skapande. Men Mahlers värld i dessa sånger byter skepnad från sång till sång, så drastiskt att han liksom uppfinner en ny orkester för varje sång.

Hanno Müller-Brachmann gestaltar dem som utspelas i skuggan av slagfältet, tar dem vid hornen så att man riktigt känner hur nära det är att hoppet blir spetsat av förtvivlan. Men efter den gripande duetten med Katarina Karnéus i ”Vaktpostens aftonsång” är det hennes kväll – då hon får förälskelse och smärta, lek och allvar att smälta samman till en obeskrivbar skönhet. Hennes insats kröns i den avslutande ”Urljus”. En sång som tar spjärn mot all form av förmörkelse och som, trots sitt ringa format, är som en symfoni i sig.      

Fler konsertrecensioner  Fler texter av Martin Nyström