Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-khalid-haller-sin-rb-show-imponerande-spartansk/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Khalid håller sin r&b-show imponerande spartansk

Khalid Robinson har varken pyroteknik eller spexiga inslag i sin scenshow. Foto: Wai Kei Fung/Rockfoto

Till skillnad från de flesta konkurrenter satsar Khalid nästan uteslutande på musiken när han gör arenakonsert. Och det är bitvis strålande, men alldeles för utdraget.

Ibland är det enklaste sättet att skilja sig från mängden att bara göra det som borde vara självklart, men som inte längre är det. Khalid gör något så ovanligt som en arenarockkonsert där fokus helt och hållet ligger på musiken.

Med tanke på vilken genre han rör sig i (kalla det poppig r&b eller r&b:ig pop) och vilken storleksnivå han nått är inramningen under de här nästan två timmarna på Hovet närmast spartansk. Här finns inga bomber, inga granater, inget särskilt omfattande scenbygge, inga spexiga inslag, inga av de i de här sammanhangen närmast obligatoriska uppbjudningar av publik på scenen.

Bandet är passande nog lika återhållsamt. Utplacerat på flankerna undviker det nästan helt de instrumentala utflykterna som annars hör konserter i den här genren till. Jag räknar till ett – väldigt kort – gitarrsolo. Det är allt.

När ett gäng dansare då och då springer ut på scenen känns det nästan plikttroget. Som en eftergift till alla som ändå kommit för att se en arenakonsert med allt vad det innebär.

Huruvida inramningen är resultatet av ett medvetet val eller bara beror på en knappare budget än större konkurrenter ska jag låta vara osagt, men faktum är att Khalid säkert navigerar förbi de fällor som många av vår tids största popstjärnor klampar rätt ned i så fort de ställer sig på en scen.

När han då och då dessutom syr samman små sjok av de briljanta låtar han har är Georgia-sångaren direkt strålande. Passagen med sockersöt tonårspop som ”Talk”, ”Outta my head” och ”Young, dumb and broke” är den musikaliska motsvarigheten till energidryck. I ett balladparti drar han snyggt en röd tråd bakåt i tiden till doo-woppens himmelska harmonier, via 90-talistisk smörsoul som Boyz II Men och Brian McKnight.

Dock blir det för många transportsträckor däremellan. Khalids ungdomliga tro på den egna förmågan gränsar till övertro, om man ser till en hel konsert. Hur mycket jag än uppskattar hans självförtroende kring och passion för sin låtkatalog är en trettiolåtarskonsert väl omfattande för en tjugoettåring med två ojämna album bakom sig.

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om en helkväll med hiphopnostalgi.