Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: King Crimson låter sig inte rubbas av något

King Crimson, bild från spelning i Milano.
King Crimson, bild från spelning i Milano. Foto: EDV / Splash News

Snart femtio år efter starten är dagens inkarnation av King Crimson en synkad och solid dubbelkvartett som får gårdagens sånger att profetiskt handla om samtiden.

4

Konsert

King Crimson

Scen: Cirkus, Stockholm

 

 

Har man en låt som heter ”Cirkus” bör man väl gärna spela på just Cirkus. Helst två kvällar i rad och med ett trehövdat trummonster – Pat Mastelotto, Jeremy Stacey och Gavin Harrison – längst framme vid scenkanten.

Under den innevarande ”Uncertain times”-turnén håller King Crimson hov i tre timmar uppdelat i två akter med paus emellan. Nästa år fyller gruppen femtio. Men Robert Fripp – den enda stabila kärnan i det brittiska symfonirockbandet – har meddelat att Brexit lagt nästa års jubileumsplaner på is.

Således lika bra att fira i förskott med förra turnéns sjumannaband utökat till dubbelkvartett. På övre hyllan finns Jakko Jakszyk (gitarr och sång), Tony Levin (bas), Mel Collins (saxofon och flöjt) samt Bill Rieflin (keyboard). Längs bak sitter förstås också Fripp själv och fipplar med gitarr och syntetiska loopar.

I foajén säljs hutlöst dyra turnéprogram, men analoga skivsamlartyper är beredda att betala. När bandet sedan ber publiken att endast ”spela in” konserten med öronen, utan hjälp av tekniska prylar, är det följaktligen ett påbud som respekteras. Inga distraherande mobilskärmar lyser i mörkret innan fototillfälle ges på slutet. Allt fokus ligger på musiken som växlar mellan trixiga taktarter, tunga riff, fusionfunk och folktonade tvärflöjtsmelodier.

Den ständigt föränderliga livefavoriten ”Indiscipline” inleds med trippla trumdribblingar som får publiken att tjuta av lycka. Något nytt studioalbum har det inte blivit sedan 2003. Men långa låtar och låtsviter grupperar gärna materialet tematiskt efter album, med utrymme för improvisationer och nybyggnationer. Som när en bas- och pianokadens bildar en brygga mellan den melankoliska månpromenaden ”Moonchild” och bandets inofficiella signaturmelodi ”The court of the crimson king”.

Dagens inkarnation av King Crimson är en synkad och solid organism som inte ens låter sig rubbas av gitarrtrassel. Och trots att det mesta handlar om ett då, ligger betoningen på en genommusikalisk här-och-nu-upplevelse, där profetiska ”Epitaph” från 1969 framstår som en sorgsen sång om samtiden – fast från i går.

Läs fler musikrecensioner av Johanna Paulsson, till exempel om det hårt arbetande Foo Fighters på Ullevi i Göteborg.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.