Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-21 09:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-king-diamond-bjuder-pa-overtygande-skrackvariete/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: King Diamond bjuder på övertygande skräckvarieté

King Diamond har fortfarande en av hårdrockens största röster. Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto

King Diamond bjöd på ett monstruöst framträdande på Arenan i Stockholm på torsdagskvällen. Det är den största komplimang man kan ge bandet, skriver Elin Unnes.

Helt nyligen tillkännagavs återföreningen av Mercyful Fate – det legendariska danska bandet där musikern King Diamond blev en av hårdrockens största röster. En rad konserter är planerade, och bandet kommer endast att spela låtar från sina två första skivor, samt från en ep som kom ännu tidigare (den som i folkmun kallas ”Nuns have no fun”). Det är uppenbart att eran när gamla band fyllde sina konserter med nyskrivna låtar som ingen ville höra – för att endast nedlåta sig till ett medley av hits i extranumret – är över. 

När Mercyful Fate splittrades återuppstod King Diamond med ett självbetitlat band, som nu kommer till Stockholm med en spellista full av låtar från (framför allt) sina tre första skivor och en scenshow som kan beskrivas som skräckvarieté. 

”Äkta” är alltid ett svårt ord att använda, men den legendariska hårdrockstrummisen Mikkey Dee drog ett talande exempel i Sommar i P1: när han började spela med King Diamond 1985 möttes han av föraktfulla blickar. Han hade blont, fluffigt, nytvättat hår – King Diamond var mörka på riktigt. Corpse paint, ockulta förtecken, avancerade skräckskådespel under konserterna och allt annat som skiljde den mer livsbejakande hårdrocken från det som skulle bli black metal. Det var över 30 år sen nu, och skivorna som Dee spelade på är i dag klassiker inom den extremare hårdrocken. 

När den svarta ridån så faller från scenen på Fryshuset i Stockholm står där också ett imponerande scenbygge. I tre våningar reser sig interiören av ett hus med smutsiga kyrkfönster, stormlyktor och väggar där putsen för länge sen rämnat och exponerat det förfallna husets skelett. Men det är inget bländverk, konserten är precis lika imponerande som rekvisitan.

King Diamonds röst är känd för sitt nästan overkliga spann, från falsett till teatrala morranden. Det är inte den lättaste egenskapen att bevara över åren, men just den här kvällen låter den stark. Dessutom, inom rocken har det viktigaste aldrig varit att sätta perfekta toner, utan att förmedla en berättelse. 

Och det gör King Diamond på ett övertygande sätt. Han rusar runt i det fallfärdiga huset och spelar luftgitarr på mickstativet – benknotor som formar ett uppochnedvänt kors – medan en uppenbart olycksbådande nunna tassar runt två våningar upp och rycker illröda kronblad från en bukett. Låtar som ”Halloween”, ”Welcome home” och ”Sleepless nights” är tidlösa klassiker, ljudet är högt och bra, inramningen är perfekt och konserten är inget mindre än ett levande kulturarv. Mannen som står bredvid mig i publikhavet säger lyriskt att det är en av topp tre King Diamond-konserter han sett. Det är ett rent monstruöst framträdande – och det är den största komplimangen man kan ge ett band som King Diamond.