Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-kontinentalt-och-melodiskt-pa-festivalen-for-kvinnliga-jazzmusiker/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Kontinentalt och melodiskt på festivalen för kvinnliga jazzmusiker

Cecilia Sanchietti inledde minifestivalen på Teaterstudio Lederman i Stockholm. Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto Bildbyrå AB

Från Italien, via Norge till Sverige. DN:s recensent Johannes Cornell ser tre starka europeiska musikerskap på Stockholm women’s international jazz festival.

Rätta artikel

Cecilia Sanchietti är en italiensk trumslagare som spelar mer inifrån melodin än framme på beatet. Efter bara någon låt slår det mig också hur europeisk hennes jazz låter, inte minst i sättet att arbeta med just melodiken – det sångbara och på sikt folkmusikaliska. Att Italien trots allt inte ligger längre härifrån än Sveriges längd från norr till söder kunde sånär vara ett av musikens dolda budskap. Samtidigt finns det sidor av den som det känns lockande att beskriva med uppenbar risk för att hänfalla åt stereotyper. Som att Sanchietti och hennes samstämda kvartett låter klart mer utsirade och romantiska än grupper från norra delen av kontinenten.

Som jämförelse kommer norska trumpetaren Hildegunn Øiseths kvartett som på beställning. De spelar efter Sanchiettis grupp och utgör den andra tredjedelen av programmet på den här minifestivalen till alla kvinnliga jazzmusikers ära. Och som många norska band låter de osvikligt – ja, norska. Men också nordiska och i förlängningen europeiska i en mening, som återknyter till det melodiska och det kollektiva utformandet av bärande teman. Skillnaden mot Sanchiettis grupp har istället mer med hanterandet av harmoniken att göra. Om Sanchietti utsirar så låter Øiseth mer grovhugget poetisk. Normännen – liksom svenskarna och finnarna; i något mindre utsträckning danskarna – tenderar att framhäva enskilda klanger och rymd.

Är det egentligen relevant att påpeka att Sanchietti och Øiseth också är kvinnor? I vanliga fall, inte alls. De är musiker och ska inte recenseras utifrån sin könstillhörighet utan på grund av hur de spelar. Det är en regel, som man dock måste bryta mot ibland – och av i princip två skäl. Det ena är om kvinnliga som manliga musiker mer eller mindre uttryckligen anknyter till sitt kön, på en skala från fånigt machobeteende till konstnärligt värdefulla aspekter. Det andra har mer indirekt med musiken att göra, men är desto viktigare rent strukturellt: att kvinnliga musiker ännu förfördelas i musikbranschen i stort.

Som initiativ betraktat rör Stockholm women’s international jazz festival så gott som uteslutande det senare. Något specifikt kvinnligt hörs knappast alls, även om avlutande sångerskan Lina Nyberg skulle kunna tillskrivas en viss sorts blick – och humor – som i högsta grad berikar hennes levande värld av texter och musik. Utan tvivel står hon för ett av Sveriges starkaste, kvinnliga musikerskap. Men i slutändan handlar det ju oändligt mycket mer om hennes person än om hennes kvinnlighet.

Läs fler konsertrecensioner här , bland annat Johannes Cornells recension av Nubya Garcia.