Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 23:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-kravs-nagot-avvikande-nar-nasta-generation-jazzmusiker-tar-over-scenen/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Krävs något avvikande när nästa generation jazzmusiker tar över scenen

Selma Pinton Quartet på Konserthuset i Stockholm Foto: Sofia Blomgren

Svensk jazz står sig bättre än någonsin och Selma Pinton Quartet förvaltar arvet från tidigare generationer i familjerna väl. Men det kommer att krävas någonting extra, eller snarare avvikande för att de ska slå igenom, enligt DN:s kritiker Johannes Cornell. 

Rätta artikel

Svensk jazz står sig bättre än någonsin. Det är ett medvetet svepande påstående, som kan motiveras med att nivån sannolikt aldrig har varit högre på så många olika håll. För det är ett relativt nytt fenomen att så många unga, skolade musiker väljer så spridda inriktningar med en sådan kompetens och övertygelse. De profilerar sig med allt från swing till friare improvisation, samtidigt som många även figurerar inom popen – inte som allround studiomusiker utan i egenskap av dedikerade, unika individer. Ta till exempel saxofonisten Nils Berg, som gör högst personliga jazzskivor samtidigt som han är en bärande medlem i Håkan Hellströms band.

Bland de ännu yngre, som knappt ens har avslutat sin utbildning, märks Selma Pinton. Många noterar säkert efternamnet – och svaret är ja: hon är dotter till Alberto Pinton, en av våra främsta barytonsaxofonister. Men Selma sjunger istället. I jazztraditionen, med dess högt ställda krav på tonsäkerhet och inlevelse. Och Pinton Den yngre har redan ett skönjbart mervärde i sin precision och förmåga att gjuta liv i orden. Låt vara att hon och bandet ännu inte har världens självförtroende och ännu dras med en lite valpig framtoning i mellansnacket: ”Och nu fortsätter vi med…nästa låt”.

För samtidigt är de skickliga nog att med fördel kunna tänka mer enkelt och rakt på själva essensen av ett givet stycke. Två av fyra kommer från (ytterligare) en tämligen känd musikersläkt, nämligen Max Agnas på piano och Nils Agnas på trummor. Det är som med många gamla yrken: de går i arv – och tur är väl det, med tanke på den kumulativa effekten och den erfarenhet som byggs upp över generationer inom vilket hantverk som helst. I kombination med den positiva tendensen inom svensk jazz överlag ser jag för mig Selma Pinton Quartet på vilken affisch som helst. Men det kommer att krävas någonting extra. Eller kanske snarare avvikande.