Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-kris-kristofferson-kampar-for-att-rosten-ska-bara/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Kris Kristofferson kämpar för att rösten ska bära

Countrygiganten Kris Kristofferson fyller 83 år om några veckor. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

Kris Kristofferson skakar på rösten men tar efter hand en liten arbetsseger. ”Det är knappast en minnesvärd konsert”, skriver DN:s recensent Magnus Säll.

Det går att mäta Kris Kristoffersons betydelse i siffror. Bara ett exempel: när musiktidningen Sonic nyligen gjorde en spellista med andra artister som spelat in hans låtar så var den 15 timmar lång. Hans egen skivkarriär sträcker sig nära 50 år bakåt i tiden. Och jag räknar till 90 filmer som han har medverkat i som skådespelare.

En siffra till: han fyller 83 år om några veckor. Så Kristofferson är en av de gamla countrygiganterna som fortfarande är med oss. Nu står han där på Gröna Lunds scen och försöker överrösta skriken från berg- och dalbanan och Fritt fall. Han har genomgått bypassoperation och kämpat med sviterna av borrelia under flera år, så han har övervunnit större fajter än så.

Han är klädd helt i svart, har vitt skägg och mörka glasögon. Han har med sig kollegan Merle Haggards gamla kompband The Strangers, eller ja, i alla fall delar av det. En trummis, en keyboardist (som även spelar basgångarna) och fiol- och gitarrspelaren Scott Joss.

Han ”sångstöttar” även Kristofferson. Vilket kan behövas, eftersom det i ärlighetens namn inte är så mycket kvar av huvudpersonens röst. Kanske har han aldrig varit någon stor sångare, men han har ändå haft den perfekta, mörka stämman för att övertygande förmedla sina låtars novelliknande berättelser. Nu återstår tyvärr mest ett kraxande. Det är som om han inte riktigt får luft igenom stämbanden, det är tunt och skakigt. Han sjunger upp sig något efter hand, ett slags arbetsseger i det lilla. Man vill att det ska gå bra, att han ska greja det.

Under en och en halv timme så tar han sig igenom många av sina gamla favoriter: ”Sunday mornin’ comin’ down”, ”Me and Bobby McGee”, ”For the good times” etc. Han sjunger också Haggards omvärderade ”Okie from Muskogee”. Bandet spelar dugligt, kompetent, inte mer. Joss glänser i några fiolsolon.

Kraftfullast under kvällen sjunger Kristofferson raden ”God almighty, here I am!” från låten ”Feeling mortal”. Det är som om han med styvnackad, manlig envishet hävdar sin rätt att fortsätta, stå kvar, streta på ett tag till. Det är knappast en minnesvärd konsert, men just det draget är ändå ganska mänskligt.

Läs fler konsertrecensioner här, bland annat Noa Söderbergs rapport från festivalen Gården i Göteborg.