Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Luke Elliot är halvvägs mot det svavelosande

Luke Elliot har ett temperament som gång på gång får honom att hoppa upp från sitt elpiano och uttrycka musiken med alla kroppsdelar.
Luke Elliot har ett temperament som gång på gång får honom att hoppa upp från sitt elpiano och uttrycka musiken med alla kroppsdelar. Foto: Elin Bryngelsson Lidestedt/Rockfoto

Efter att ha erövrat Norge debutspelar Luke Elliot i Sverige, med en singer/songwriter-goth som har Nick Cave på en särskild piedestal och gärna vill mässa med malmklang.

4

Konsert

Luke Elliot

Scen: Obaren, Stockholm

 

Det är Luke Elliots allra första spelning i Sverige, på en mycket liten scen och med fritt inträde. Fullt med folk men inte proppfullt. Ändå berättar arrangören om alla intervjuförfrågningar som har kommit in i samband med detta. Från Norge. Och som alla undrar hur det nu går för artisten i Sverige.

Svaret är nog att det är lite tidigt att säga ännu. I gengäld säger det något om vilken ställning sångaren från New Jersey har fått i vårt västra grannland. Ja, inte så att han har blivit en norsk artist, även om hans band är till största delen norskt. Och hans debutalbum är inspelat till största delen i Norge, med norska musiker och först utgivet där på ett norskt bolag.

Vet man inte om det är det absolut inget som hörs. Luke Elliot ser ut som om han har klivit rakt ur en amerikansk tv-serie, sammanbitet stilren i kostym med uppknäppt skjorta och ett rastlöst temperament som gång på gång får honom att hoppa upp från sitt lilla elpiano och uttrycka musiken med alla kroppsdelar.

Musiken är mörk och atmosfärsstark, en sorts gotisk singer/songwriter-rock där Nick Cave tycks sitta på en alldeles särskild piedestal men också många av dennes husgudar kan anas: Leonard Cohen, Tom Waits, Lee Hazlewood. Två covers gör han, på Tim Hardin och Warren Zevon.

Allt passar in i precis samma bild. Det är en både tydlig och tacksam tradition, för mässande män med smak för romantisk svartsyn. Och när det sitter som bäst finns något imponerande mjukt över Luke Elliots sätt att ta sig an det, en sorts smidig sammetsfodring som är mycket behaglig att sjunka ned i.

Däremot finns mycket lite av den sorts teatraliskt uppsvällda persona som brukar höra till facket, och där varenda låt levereras som om den var självupplevd i varje detalj.

Luke Elliot känns mer som en begåvad student, som har lärt sig en del om att hålla predikan med malmklang men ännu inte riktigt hittat den svavelosande tyngden. Även om alla hans utfall och all ansträngd heshet visar att han jobbar på det, och att det nog bara är en tidsfråga.

Läs fler recensioner av Nils Hansson, till exempel om den fulländade stämsången hos I'm With Her.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.