Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 12:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-mandolin-orange-lyckas-landa-i-exakt-ratt-tempo/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Mandolin Orange lyckas landa i exakt rätt tempo

Emily Frantz och Andrew Marlin i Mandolin Orange på Slaktkyrkan. Foto: Kristin Blid

Duon Mandolin Orange hör till de artister som utvecklar bluegrassen lite försiktigt, från sidan. Den här gången utvidgade med ett band som gör det hela än mer lyxigt.

Rätta artikel

Först tyckte jag ändå om bluegrass, men sedan blev det bara för mycket. När Mumford & Sons blev enorma och Avicii plötsligt drog upp ett bluegrassband på Ultrafestivalen i Miami dog alla subtila kvaliteter i genren. Kvar blev det stompiga beatet, arpeggiomandolinerna och de patriarkala magstödssångarna.

Sedan dess har en rad nya artister och band närmat sig och gett sig på att utveckla bluegrassen igen, lite försiktigt, från sidan. Duon Mandolin Orange från North Carolina är kanske det bästa exemplet.

Bluegrass är bara en av influenserna förstås, det handlar lika mycket om Paul Simons melodikänsla, countrymusikens berättartradition och folkgenrens försiktiga känsla för förnyelse. På många sätt är de Gillian Welchs och Dave Rawlings givna arvtagare.

När duon nu återkommer till Stockholm har de ett fullt kompband med sig. Andrew Marlin och Emily Frantz hade förstås klarat sig utmärkt själva även denna gång, men bandet gör det hela än mer lyxigt. Mandolin Oranges musik handlar väldigt mycket om återhållsamhet och lugn; om att landa i exakt rätt tempo, vila i tonen, sjunga med nästan overkligt avslappnade röster. Bandet hjälper dem med det.

Ljudet i Slaktkyrkan – det kulturella alibit i gentrifieringen av det gamla slakthusområdet – är fint och lokalens sakrala form gör musiken rättvisa. Musiken är över huvud taget märkligt självklar, sångerna låter ofta som om de alltid funnits.

Marlin skriver fram små historier på bara några minuter, naturen är ofta närvarande och specifikt benämnd. Han sjunger om klöverfält, ekträd och återkommande skogsbränder där gnistorna lyser upp natten. Även om jag inte alltid begriper metaforerna är de mycket stämningsfulla.

Musikerna är extremt lyhörda, och även när bandet annonserar att de ska släppa loss en aning och spela honky tonk är det med en sådan försiktighet att också den låten går att vila i. Annars är det överraskande svängigt och fantastiskt ekvilibristiskt. Andrew Marlins mandolinspel är rakt igenom lysande.

Det var länge sedan jag hörde musik som skänkte så mycket trygghet och värme.

 

 

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om hur Gretchen Peters hittar en annan frihet i skymundan.