Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 00:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-mark-knopfler-visar-sin-vanlighet-fran-sin-allra-basta-sida/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Mark Knopfler visar sin vanlighet från sin allra bästa sida

Mark Knopfler är en rockstjärna helt utan rockstjärnepatos. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Eftersom Mark Knopfler inte bjuder på mycket scennärvaro är det tur att han har ett välrepeterat megaband med sig. Men som gitarrist har han fortfarande sin unika energi.

Mark Knopfler började som knattereporter på Yorkshire Evening Post år 1968. Då, samtidigt som studentrevolterna brann i Europa, lärde han känna möbelsnickaren och countryentusiasten Steve Phillips. När Vietnamprotesterna sköljde över västvärlden, när Woodstock lockade en halv miljon hippies till en mjölkgård utanför New York, började Knopfler under Phillips överseende gnata 40-talsblues på lokala pubar. Med gitarren vänd åt rätt håll, trots att han egentligen var vänsterhänt.

Han är en normal man. Med tiden blev han följaktligen rockstjärna helt utan rockstjärnepatos, med en succélåt (”Money for nothing”) om att MTV-stjärnor inte gör något vettigt. Förmodligen är det därför han har fått ta emot så mycket hån från mitt skrå. Och sålt över 120 miljoner skivor. Vi människor är ganska vanliga, och vi gillar att se fler som oss.

I dag är han sextionio år gammal och håller stilen. På biljetten till Globenspelningen med sittande parkett står det: ”Inget förband, Knopfler på scen exakt 20.00”.

Han kliver på utan några stora gester. Inga bildskärmar, ingen egentlig ljusshow. Men han har det som alltid burit honom: Det otroligt energirika gitarrspelet. Fingerstyletekniken laddar tonerna med taktil energi, som om de spänts i små slangbellor som aldrig slutar skjuta. Han får elgitarren att låta mer perkussiv, mer akustisk, än någon annan.

Omkring honom ljuder ett husband som heter duga – elva män delar på totalt fyrtioåtta instrument, från keltiskt ljudande fioler till storbandstrumpeter à la Broadway. De ger lite välbehövlig intensitet. Knopflers egen scennärvaro begränsar sig till att stampa i takt med ryggen vänd från publiken, och under mellansnacken dra några varma anekdoter om när han var ung och dum.

Kombinationen av ett välrepeterat megaband och Knopflers subtila intimitet gör det till en helkväll i bästa ”an evening with”-anda. Hans vanlighet får visa sig från sin allra bästa sida. Mark Knopfler har egentligen alltid varit en gubbe, och när han nu blivit en på riktigt kan bara den mest hårdhjärtade håna honom för det.

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur Smashing Pumpkins är som ett blekt återsken av sig själva – tills det plötsligt vänder.