Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 14:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-mgmt-lyser-i-mellanrummen-mellan-hittarna/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: MGMT lyser i mellanrummen mellan hittarna

Ben Goldwasser och Andrew VanWyngarden i MGMT på Nobelberget.
Ben Goldwasser och Andrew VanWyngarden i MGMT på Nobelberget. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Popduon MGMT gör vad de kan för att komma loss ur sina gamla hitlåtar, med en känsla för att hitta olika stämningar som balanserar tjatigheten i den ofrånkomliga ”Kids”.

Kajsa Haidl
Rätta artikel

Det är svårt att komma på andra indieband som är lika hårt förknippade med sina tidiga hittar, och i synnerhet en specifik melodislinga, som MGMT – trots att det är elva år sedan debuten ”Oracular spectacular” släpptes.

Det skulle väl vara The White Stripes då, som med sin ”Seven nation army”-ramsa kan tjata nästan lika mycket hål i huvudet på en som introt till ”Kids”.

Sedan dess har Andrew VanWyngarden och Ben Goldwasser närmast slagit knut på sig själva i sina försök att hitta en ny riktning. Fjärde skivan ”Little dark age” från i år är gruppens tydligaste hittills, fylld med färgglad 80-talssyntpop.

Intresset visar sig inte ha svalnat. Nobelberget är helt knökfullt. Uppskattningsvis sjuttiofem procent utgörs av rufsiga Debaser-killar vars hjärtan bankar hårt för nostalgiska återtrippar.

Redan till förakten Matthew Dear har en imponerande stor skara samlats. Amerikanaren har utvecklat sin alldeles egna form av knastrig slow motion-house, där den egna basrösten alltid stått i centrum. Det är även lösningen på scen. Enmansshowen Dear har spelat in det mesta i förväg, trycker på en knapp och koncentrerar sig på sång och charmiga radioshow-mellansnack.

Rösten är om möjligt ännu djupare live, närmar sig Tom Waits-nivå på ”Kiss me forever”, men alla lager av sprakiga ljudmattor blir lite enformigt att lyssna på i längden. Avslutande hitten ”Deserter” berättar han skrevs i tjugoårsåldern till ett framtida jag.

Liknande bakgrund och tema har ”Kids”, och eftersom hitlåtsförbannelsen vilar tungt kan MGMT förstås inte vägra, men de räddar åtminstone låtens värdighet något genom att slänga in ett experimentellt trum- och jazzparti i mitten. Den uppmärksamheten får varken ”Electric feel” eller ”Time to pretend” som låter precis som på skiva.

Vad som får nära två timmars speltid att ändå kännas hanterbart och inte som komplett vansinne är deras osvikliga känsla för rätta stämningar. Både genom gnistrande ljus, drömska visuals, hjärtballonger och palmer på scen, men också i försiktigare låtar som ”Hand it over” och ”When you’re small” där duon låter som ett nutida Simon & Garfunkel. Det är i mellanrummen mellan hittarna som MGMT får lysa.

Läs fler musikrecensioner av Kajsa Haidl , till exempel om MØ:s fenomenala utstrålning på scen .