Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-minami-deutsch-piskar-upp-en-nastan-smalandsk-krautstamning/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Minami Deutsch piskar upp en drömmig men intensiv krautstämning

Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Ända sen Damo Suzuki blev sångare i Can i början av 70-talet har tysk krautrock varit förbunden med Japan, nu bevisar Minami Deutsch sin trohet med okomplicerad motorvägsrock.

Långhårig krautrock från Japan är inte så otippat som det först verkar. Kanske går kopplingen så långt tillbaka som i början av 1970-talet, när den japanska sångaren Damo Suzuki blev upplockad av de tyska pionjärerna i Can, och fick japanska band att börja utforska den envisa trumtaktens motorik.

Minami Deutsch är ett nutida exempel, som bildades 2014 och som älskar sin krautrock. Förutom att ha släppt en liveskiva med Damo Suzuki är de så trogna sina tyska förlagor att det till och med märks i bandnamnet (”Södra Tyskland” på japanska). Under en försenad soundcheck, just innan konserten ska börja, hörs låtar av Can, Neu! och Amon Düül II i bakgrunden, som om det ändå fanns några frågetecken kvar att reda ut.

Jo, faktiskt ett, inser jag. Technon som bandet också har listat som sin inspiration i intervjuer visar sig vara omöjlig att spåra live. Men är å andra sidan inte speciellt saknad. Minami Deutsch spelar hård och okomplicerad motorvägsrock, som är mindre psykedelisk än hos Tokyokollegorna Kikagaku Moyo, men ändå drömmig. Det är inte Autobahn hela vägen, mer E4:an genom småländska skogar.

Inledningen är lite jäktad och ofokuserad, vilket säkert kan förklaras av bandets bisarra turnéupplägg – med femtio spelningar i Europa på två månader. Men ju längre konserten pågår, desto mer imponerande blir det hur något så enkelt – gitarr, gitarr, bas och trumset, en anspråkslös scen och videoprojektioner som mest liknar datorns skärmsläckare – kan kännas så dynamiskt och levande.

Mot slutet skruvas intensiteten upp till fullt mangel, och under extranumret ”Tunnel” är jag seriöst rädd för att bli skallad av någon i den headbangande publiken.

Den uppiskade stämningen är nästan uteslutande trummisen Imari Kokubos förtjänst, som automatiskt blir den naturliga frontfiguren i ett band som saknar en självklar sådan, med tanke på de mestadels instrumentala låtarna. Hon är helt omöjlig att slita blicken från, med sina klibbiga hårtestar och vilda bebin-uppsyn.

När hon har bankat skiten ur bastrumman för sista gången den här kvällen spricker hon upp i ett barnsligt fnitter, verkar förundrad över sin egen prestation, och med ens redo att banka lika hårt nästa kväll igen.

Läs fler konsertrecensioner av Kajsa Haidl, till exempel om hur Robyn överglänser alla andra på sin egen festival.