Förra året släppte Netflix ”El ganador”, en hel tv-serie som bygger på reggaetonartisten Nicky Jams liv. Det är ganska lätt att förstå. Jams bakgrundshistoria bara måste berättas. Han skivdebuterade ung, tretton år gammal, 1994 i Puerto Rico och blev runt millennieskiftet protegé till och vän med idolen Daddy Yankee, superstjärna i den första vågen av reggaeton.

Det var dock bara Yankee som kunde hantera genombrottet. Medan han fick världshitten ”Gasolina” blev Jam drogberoende och snart vändes de forna vännerna mot varandra. När Yankee väl tog sin hand ifrån Jam sjönk skyddslingen handlöst och slog inte i botten förrän han, överviktig och med ett accelererande beroende, oengagerat sjöng covers i en hotellbar och hoppades att ingen av turisterna skulle känna igen honom. 

När Nicky Jam 2007 flyttade till Colombia trodde han att musikkarriären mer eller mindre var slut. I själva verket var det just där han hittade rätt som artist. Åren som hotellsångare gjorde att han hittade ett nytt uttrycksätt – ett mellanting mellan smörigt sentimental sång och rap – och när en ny generation reggaetonstjärnor tog fart, med J Balvin i spetsen, pånyttföddes Jam och blev än en gång en stjärna.

Och vänskapen med Daddy Yankee? Den har återupptagits och duon har turnerat ihop. 

Nicky Jams uppgång och fall och uppgång igen är en fascinerande resa, men tyvärr ingen garant för en fantastisk konsert. Han lunkar särskilt i inledningen omkring och verkar inte vara helt engagerad, samtidigt som den musikaliska inramningen, en dj och ett gäng dansare, känns lite futtig.

Samtidigt är den övriga inramningen desto häftigare och får Jam att tända till mer ju längre konserten framskrider, Hovet är inte fullsatt, men låter så. Allsången dundrar genom låt efter låt och flaggor från Colombia, Chile, Puerto Rico och Bolivia vajar i publikhavet medan Nicky Jam radar upp hittar från båda de framgångsperioder han varit en del av: ”El amante”, ”Te buté” och ”La ocasión” varvas med rapmedleyn.

På så sätt är det en extremt hjärtevärmande konsert med en upplyftande publik som inte vill annat än att hylla en artist som mot alla odds fått en andra chans – och tagit den.

 

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om Slowthais dystopiska brittrap i skuggan av Brexit.