Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Nils Frahm har svårt att inte upprepa sig

Den tyske stämningsbyggaren Nils Frahm rör sig mellan en mängd klaviaturer och elektroniska instrument.
Den tyske stämningsbyggaren Nils Frahm rör sig mellan en mängd klaviaturer och elektroniska instrument. Other: Alexander Tillheden/Rockfoto

Snarare än att höra till konstmusikvärlden påminner Nils Frahm om synthveteranen Jean-Michel Jarre och 90-talets "intelligenta dansmusik", men först i extranumren händer något som lyfter.

4

Konsert

Nils Frahm

Scen: Berwaldhallen, Stockholm

Röken ligger som ett disigt Instagramfilter över scenen och i mitten står två separata uppsättningar syntar, orglar och pianon. Bänkraderna fylls av en publik kring trettio-fyrtio, den yngre generation som konserthusen så gärna vill locka.

Men de lyckas förstås inte på egen hand. Den sedan länge slutsålda konserten med Nils Frahm är ett externt arrangemang och det är tydligt hur lite han egentligen har att göra med den klassiska musikvärlden. Om det alls spelar någon roll.

Botaniserar man bland Spotifys spellistor är det under rubriker som ”Stress relief” och ”Peaceful piano” man hittar musik av denne Frahm. En tysk trettiofemåring uppfödd på ECM-utgåvor med jazz och meditativ konstmusik – sådant som Keith Jarrett respektive Arvo Pärt.

Skivbolagets motto ”the most beautiful sound next to silence” tycks också vara Frahms. Som när han spelade in albumet ”Felt” och dämpade pianoljudet med en filt för att inte störa sina grannar. Nu släntrar han i på Berwaldhallen i sneakers och t-shirt för att framföra låtar från såväl senaste skivan ”All melody” som tidigare album.

Soundet rör sig från det melankoliskt jazziga till ett lager-på-lager-bygge, där såväl melodiska figurer som dansanta beats fortplantar sig med hjälp av sequencer. Till skillnad från landsmannen Hauschka, som bygger upp stämningen vid sitt preparerade piano över lång tid, är Frahms uttryck låtbaserat även på scen. Närmast till hands ligger egentligen synthfransosen Jean-Michel Jarre och IDM – 1990-talets electronicatrend intelligent dansmusik.

Frahm växlar mellan olika klaviaturinstrument, rattar på reglagen och presenterar ett panflöjtsliknande orgelljud med ett skämt om Piña colada. Det är både skickligt och snyggt, men känslan av ständig återupprepning är svår att komma ifrån.

Under en svit extranummer ger han sig på den uppmickade flygeln som ett slagverksinstrument i ”Toilet brushes” – med just toalettborstar – följt av en mer egen, fingerflink och jazzanstruken pianominimalism. Först då händer något som lyfter musiken över det enbart rofyllda och stökigt dansanta.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.