Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Ny fredag – snyggt med Dahlkvist och Takehara

Slagverkaren Mika Takehara.
Slagverkaren Mika Takehara. Foto: Jan-Olav Wedin

Musikbegrepp mjukas upp av ”Ny fredag”. Det är i första hand Mika Takeharas kväll som skicklig och lekfull solist, skriver Johanna Paulsson.

4

MUSIK
”Ny fredag” – med Dahlkvist och Takehara
Verk av Georges Aperghis, Malin Bång, Thierry De Mey, Octavi Rumbau Masgrau och Kaija Saariaho. Scen: Stockholms konserthus, Grünewaldsalen

Barserveringen har flyttat in i Grünewaldsalen och belysningen är dämpad, men att skapa ledig klubbmiljö i ett konserthus är inte alldeles enkelt. Hur man ska locka ny publik till ny musik är konsertinstitutionernas stora fråga. Särskilt när det på andra håll dykt upp ungdomligare och mer avslappnade alternativ. Malmö har sedan många år tillbaka Krinolin, en etablerad kammarmusikklubb i krogmiljö. Och numera finns även huvudstadens Förstaparkett som kombinerar klassisk musik med cocktailfest.

Det är alltså den trenden som Stockholms konserthus nu försöker haka på sin modernistiskt klingande konsertserie ”Ny fredag”. Ambitionen att spela ”så samtida musik som möjligt” – helst från 2000-talet – pekar om inte annat i rätt riktning.

Först ut var cellisten Hanna Dahlkvist och slagverkaren Mika Takehara som presenterade ett program med både elektroniska och teatrala inslag. När duon framförde Malin Bångs ”Arching”, ett genomtänkt ljudutforskande för cello och verktyg, kunde man fascineras av hur lika det kan låta om såg och träbräda respektive uppmickad cello.

Annars var det i första hand Takeharas kväll som skicklig och lekfull solist. Mer traditionellt förankrad i Octavi Rumbau Masgraus minimalistiska ”En rythmoi” med sin allt mer omslutande väv av vibrafonmystik och elektronik. Samt i Kaija Saariahos ”Trois rivières: Delta”, en tredelad prövning i multitasking, där slagverkaren både viskar och spelar i dialog med förinspelade röster och instrument.

Thierry De Meys ”Silence must be!” tänjde i stället på själva musikbegreppet med Takehara som solodirigent. Stycket förenar komposition och koreografi, rörelse och rytm under tystnad. Så plötsligt fyller en elektronisk bandstämma i den där musiken som saknats till de svepande rörelserna. Och som inte nödvändigtvis låter så som man har tänkt sig. Överraskande snyggt och mer konceptuellt kittlande än Georges Aperghis 1970-talsfåniga musikteater ”Le corps à corps” för snackande slagverkare och zarb (en trumma).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.