Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 17:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-old-sea-brigade-vet-hur-man-spelar-med-sma-medel/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Old Sea Brigade vet hur man spelar med små medel

Ben Cramer/Old Sea Brigade tillsammans med den här turnéns medmusiker Harry Mundy. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Det borde vara omöjligt att spela på en lika distad elgitarr som Brian Cramer och få den att låta lika mjuk och varm, men det är typiskt för hur han bygger sina tysta, sorgsna låtar.

Nils Hansson
Rätta artikel

Det är en så intim konsert att man knappt borde kunna tala om att ta ner uttrycket, eller komma närmare publiken. Men efter några låtar går kompgitarristen Harry Mundy av scenen och Ben Cramer står ensam med sin akustiska gitarr.

Strax därpå kommer Mundy tillbaks och då kliver båda ner från den lilla källarscenen, fram till publiken, och spelar en låt utan förstärkare och mikrofoner. Och denna ”Cover my own” är hans tredje mest lyssnade på Spotify, och faktiskt uppstår en allsång som möjligen inte hade blivit samma sak om de båda hade stått kvar på scenen och hörts en liten aning tydligare.

Även om skillnaderna är mycket små.

Men det säger något om hur bra denne Ben Cramer är att spela med små medel. Han är långt ifrån etablerad, med några ep bakom sig och ett debutalbum i förra månaden. Samt ett gåtfullt artistnamn som säger rätt lite om hur han låter (han kommer från Atlanta och bor i Nashville, två städer utan kontakt med havet).

Två gånger gör han en anmärkning om att nu kommer en sällsynt uppåtlåt, annars är allt stillsamt, ledset och nedskruvat. Ofta spelar Cramer på en elgitarr så distad att det borde vara omöjligt att få den att låta så mjuk, varm och välartikulerad.

Daniel Lanois bygger klanger på liknande vis, men Ben Cramer är en direktare sorts singer/songwriter – även när han viskar som tystast. Som sjunger sin ensamhet och saknad på ett sätt som inte särskilt liknar äldre generationers hjärtekrossade ballader, trots att där inte finns mycket formellt nyskapande.

Däremot något paradoxalt stöttåligt, som jag gissar är oundvikligt om man bor i Nashville där små barkonserter med låtskrivare som vill upp pågår alla dagar i veckan. Fast även i Stockholm börjar vi bli bortskämda med den här sortens högkvalitativa lågbudgetturnéer, där även de färskaste artister ter sig som durkdrivna veteraner samtidigt som ödmjukheten gentemot publiken är enorm.

Old Sea Brigade är ett rent skolexempel på saken, lätt att uppfatta som en smula större än sitt sammanhang, men en förmån att få uppleva där.

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Wishbone Ash i dag låter mer som melankolisk folkrock än hårdrock.