Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 03:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-om-later-sig-sjalva-hypnotiseras-pa-scenen/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Om låter sig själva hypnotiseras på scenen

Basisten Al Cisneros hamnar i trans med drone metalbandet Om på Slaktkyrkan. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Med ett bandnamn hämtat från idén om den kosmiska urvibrationen spelar Om sin drone metal som i stilla meditation, utan att på något sätt dramatisera sitt framträdande.

Rätta artikel

Vad är världsreligionernas kärna? Delar de en gemensam, grundläggande insikt? Många hävdar det. Ofta med ett slags platt avradikaliserande av lärosatser: Allt handlar om kärlek, i bemärkelsen att vara snäll.

Ett annat svar är att religionernas sammanlänkande kitt är transcendens. Att uppgå i det ljus som är verklighetens yttersta grund, låta sig förvandlas från ändlig till evig och genom det söka insikter som kan styra ens liv. Med ett monoteistiskt språk: att tilltalas av Gud.

Den kärnan är grundbult i drone metalbandet Om. De är en förlängning av det legendariska, djupt marijuanaromantiserande stonerbandet Sleep, och har låtit gräsångornas mystiska upplevelser slå rot på allvar.

Bandnamnet är hämtat från den hinduiska idéen om universums urvibration. I texter och på skivomslag syns abrahamitiska förgrundsgestalter: Johannes döparen, Hesekiel, ökenfäderna.

Vad passar bättre för att illustrera sådant än just mässande drone metal? Frontmannen Al Cisneros, som själv liknar den klassiska bilden av en profet i sitt yviga skägg, kliver på scen och kickar igång ett timslångt och sömlöst jam.

Inspirationen från Mellanöstern och Nordafrika är uppenbar: Böneutrop, arabiskklingande stråkmelodier, samplade egyptiska stränginstrument. Kontrasten mot den ständigt mullrande basen skapar en känsla av att klättra upp och ned mellan himmel och helvete.

Här finns inget av samtidens ibland snälla, passiva bild av Gud. Allting är rituellt och mystiskt, på gränsen till hotfullt. Men framför allt är det spännande. Profeter, heliga platser och deras öden tonsätts som de oerhörda, oförklarliga fenomen de är. Försöken att systematisera och förstå lyser med sin frånvaro. Det är befriande.

Bandmedlemmarna låter sig också själva hypnotiseras. Under en och en halv timme står de i stilla meditation, utan vare sig ljusshow, videprojektioner eller scenkläder.

Till slut blir det ofrånkomligen lite tråkigt. Ingenting placerar dem egentligen i rummet, och hur mycket man än önskar det så räcker inte en religiös ritual som rockkonsert. Med lärdomar från genrebröderna Sunn O))), som vet hur man dramatiserar också själva framträdandet, hade det blivit en oslagbar kväll.

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur poängen med Xiu Xiu är sättet att kasta sig mellan olika lägen.