Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 01:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-peter-asplunds-femtioarsfest-ar-en-karleksforklaring-till-jazzen/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Peter Asplunds femtioårsfest är en kärleksförklaring till jazzen

Peter Asplund på Fasching i Stockholm. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Peter Asplunds ”The 50th anniversary big band show” på Fasching är en uppvisning i originalitet. DN:s Johannes Cornell ser en jazztrumpetare som lyckligtvis aldrig har följt den givna mallen.

Trumpetaren Peter Asplund fyller femtio och firar på Fasching med storband och full regalia. Det är också på sin plats, för få om någon annan svensk musiker i samma generation har gått lika hårt in för jazzen som genre.

Men som Asplund även har visat innebär det egentligen att man bara till en del kan underkasta sig stilar, former och traditioner. Den andra delen handlar om att finna sig själv i och genom det man spelar. Ett dubbelt arbete, som många mindre dedikerade förmågor har sökt undvika genom att antingen imitera eller bortse från sina föregångare.

Nu uppträder Asplund vanligen i kostym, vilket somliga säkert har satt i samband med Wynton Marsalis och de unga nytraditionalister som dominerade i den amerikanska jazzen från slutet av 80-talet och en god bit in på 90-talet. Men då skulle de bara se honom nu – i smoking. Till på köpet sätter han fokus på än Clifford Brown, än Den stora amerikanska sångboken. Och dessutom sjunger han i stil med jazzens mest vördade crooners, med oförblommerad inlevelse och skamlös romantik.

För bortåt tjugo år sedan stod det kanske inte lika klart, men numer kan ingen undgå hur mycket av allt det där som på samma gång är Asplund. Eller för den delen vilken kärleksförklaring till jazzen som ligger i hans eget uttryck. I särskilt det sista avseendet har han mycket gemensamt med kvällen gästsångerska Isabella Lundgren, som förvaltar frågan om jaget och idolerna i en hyllning till Judy Garland, med egen text, musik av Asplund och ett magnifikt solo av tenorsaxofonisten Joakim Milder.

Milder, som i sin tur skiljer sig mycket från Asplund men ändå liknar honom i den meningen att de aldrig spelar som om de följde en given mall. Där finns en ständigt en form av friktion, ett prövande av tonen och uttrycket. Det tycks koka ner till någonting i sanning individualistiskt. Även när Asplund uttryckligen sjunger om Sinatra och Mel Tormé är han innerst inne oförmögen att bara göra som de.

Läs fler recensioner av Johannes Cornell här.