Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 23:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-phil-collins-sprider-hopp-som-varldens-snallaste-popstjarna/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Phil Collins sprider hopp som världens snällaste popstjärna

Phil Collins lyckas piska upp sväng trots att han sitter i en kontorsstol. Foto: Annika Berglund/Rockfoto

Samtidigt som han har ett rykte som tråkig är Phil Collins hitkatalog rikare än de flestas, och efter två timmar med honom är själen lätt som en syntslinga.

En av fotbollens dråpligaste anekdoter är den om hur Liverpools Steven Gerrard blev tagen av polisen efter ett barbråk. Under en blöt kväll på puben hade mittfältaren börjat slåss med dj:n, som vägrat spela hans låt.

Vilken det var? Phil Collins ”Sussudio”.

Våld är självklart inte okej. Men där finns ändå något förståeligt i Gerrards urflippning. Få musiker i pophistorien har skrivit hittar med sådan dragningskraft som just Phil Collins. Från förvandlingen av Genesis från prog till topplistematerial till solokarriärens pärlband av singelsuccéer. Den nu sextioåttaårige britten har en katalog som är rikare än de flestas.

I dag är han dessutom ”fader normcore” med hela hipstersvängen. I hans gärning finns alltså både otroliga låtar och en in till benet starkt präglad image som tråkig men genomsnäll. Inte konstigt att Gerrard älskar honom så mycket han ansåg kärleken vara värd en kväll i finkan.

På Friends vevas inga knytnävar. Men så ger också poplegendaren den närmare 20.000 personer stora publiken exakt vad den vill ha. Det är på förhand svårt att tänka sig att det ska vara möjligt att piska upp sväng i en konsert där huvudpersonen på grund av dålig hälsa sitter i en snurrande kontorsstol.

Men tack vare ett ljuvligt band, inklusive artonårige sonen Nicholas på trummor, utförs uppdraget med den äran. De här musikerna, flera med uppemot fyrtio års erfarenhet av att spela med Collins, bär den sortens professionalitet som bara vill och menar väl. Mejslar fram en len fyllighet i allt från inledande balladen ”Against all odds” till episka ”In the air tonight”.

Till och med konfettin i avslutande ”Sussudio” är varmt röd, som fluffiga rosenblad som singlar ner över arenans grå golvmatta.

Nu är biljetterna dyra. Men frågan är om staten ändå inte hade tjänat på att remittera samtliga svenskar som diagnostiserats med utmattningsdepression till två timmar med Phil Collins. Efteråt känns själen lika lätt som syntslingan i ”Another day in paradise”. Lugnad av vetskapen att popvärldens antagligen godaste man inte är död än, och därmed inte heller hoppet.

Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om Beyoncés maffiga konsertfilm från Coachella-festivalen.