Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 20:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-pixies-forsoker-hinna-med-allt-pa-cirkus/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Pixies försöker hinna med allt på Cirkus

Black Francis i Pixies är en av rockens främsta skrikare. Foto: Alexander Tillheden

Det finns något tilltalande obstinat i att Pixies fokuserar så mycket på sitt senaste album, men det leder också till en överlång låtlista och att bandet trots det tvingas stressa.

Som återförenat band finns det några olika vägar att gå när man åker på turné. Man kan vara lite publikfriande och rada upp alla de stora låtarna från förr, kanske att man petar in ett par tre nya låtar för att visa att man faktiskt fortfarande är aktiva. Alternativet är att man fokuserar på det nya, med risk att distansera sig från de trofasta äldre fansen, och kanske lite pliktskyldigt bränner av en handfull hittar.

Eller så gör man som Pixies – både och.

Black Francis, Joey Santiago, David Lovering och nytillskottet Paz Lenchantin (som ersatt Kim Deal de senaste åren) spelar så gott som hela det senaste albumet ”Beneath the eyrie”, men också stora delar av låtmaterialet från det sena 80-talet och tidiga 90-talet.

Resultatet blir då en konserttid på drygt två timmar. Och en låtlista där man skriver in osannolika trettioåtta titlar.

Ingen kan anklaga Pixies för att snåla i alla fall. Och när de hittar rätt, när Black Francis visar att han är en av rockens främsta skrikare och Santiagos gitarrfigurer får utrymme, är Pixies fortfarande ett svårslaget och tilltalande skevt rockband.

Det finns också något tilltalande obstinat i att Pixies fokuserar så mycket på ”Beneath the eyrie” när de flesta i publiken förmodligen bara vill headbanga lite till ”Monkey gone to heaven” och minnas hur härligt det var när man inte hade amorteringar och inköp av nya skalbyxor till barnen att tänka på. I teorin i alla fall. 

I praktiken gör Pixies vägval samtidigt att konserten på samma gång, och lite paradoxalt, blir både onödigt mastig och stressad. ”Beneath the eyrie” må vara Pixies bästa fullängdare efter återföreningen, men genom att spela så många låtar från den blir det mindre tid till annat, vilket gör att Pixies får rusa, närmast stressa, igenom många låtar.

Är man någorlunda bra på matematik har man redan räknat ut att snittiden per låt hamnar på strax över tre minuter. Ett så högt tempo att Pixies faktiskt tar udden ur ett par av bandets främsta styrkor – det suggestiva sättet att bygga upp låtar utifrån långsamt/snabbt-kontraster och Joey Santiagos intrikata gitarrspel.

 

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur traditionalisten Sam Outlaw aldrig förfaller till pastisch.