Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 04:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-robert-ellis-vill-oftast-hellre-underhalla-an-berora/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Robert Ellis vill oftast hellre underhålla än beröra

Robert Ellis i sin nya persona som ”Texas Piano Man” i vit frack och vit Stetsonhatt i Bryggarsalen. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

Rockpianisten Robert Ellis skriver bra och slagkraftiga låtar men kapaciteten att beröra finns där, särskilt när han plockar upp gitarren och fullkomligt glimrar i några få känslomässigt drivna soloinsatser, skriver DN:s Po Tidholm.

Robert Ellis har uppfunnit en ny persona åt sig. Efter flera år som en i många avseenden generisk singer/songwriter med långt hår, gitarr och introverta texter slog han sin publik med häpnad när han i våras blev en ”Texas Piano Man” i vit frack, vit Stetson och ett maniskt leende. 

Det är också i den inkarnationen han uppträder på Bryggarsalen. Han har skippat flugan men kompenserar med glitter under ögonen. Med sig har han ett tajt litet band; trummor, bas och gitarr. 

Jag älskar verkligen piano i rockmusik. Det är svårt att värja sig mot glittret i Steve Forberts ”Romeos Tune”, Roy Bittans hamrande, Bruce Hornsbys episka harmonier eller Ben Folds pianopop. Och Robert Ellis får onekligen till det ibland när han ömsom kanaliserar Billy Joel, Elton John och Liberace. Han skriver bra och slagkraftiga låtar och framför dem med en energi som vi i den rätt fåhövdade torsdagspubliken kanske inte riktigt förtjänar eller kan svara på. 

Själv känner jag kanske också att Ellis tappat bort något i sin vilja att skapa ett koncept. Han är genomgående ganska distanserad, driven mer av viljan att underhålla än att berätta och beröra. Men att kapaciteten finns där är det ingen tvekan om, särskilt när han plockar upp gitarren och fullkomligt glimrar i några få känslomässigt drivna soloinsatser, eller när han sjunger senaste skivans finaste ballad ”Father”, en ganska rak och extremt sorglig sång om en frånvarande far, vars innehåll blir ännu mer rörande av det faktum att sångaren är klädd i dekadenta festkläder. 

Förutom egna låtar som ”Passive Agressive” – som han humoristiskt tillägnar alla kärlekspar – gör han ett par covers. En överraskande ömsint ”Wonderful World” och George Straits snygga ”Amarillo by Morning” med ett hisnande säkert countrygitarrsolo. 

Sedan kliver han i sin roll som underhållare igen med sin egen ”Nobody Smokes Anymore” där han krasst konstaterar att ”No one has fun anymore. Everyone acts likes they wanna live forever”. Kul, men också en rätt träffande samtidsbeskrivning. 

Läs mer

Fler texter av Po Tidholm

Fler konsertrecensioner