Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 01:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-robert-plant-gor-det-gamla-nytt-pa-grona-lund/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Robert Plant gör det gamla nytt på Gröna Lund

Robert Plant utgår gärna från en punkt mellan Mississippi och Marocko. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto Bildbyrå AB

Även om Robert Plants röst har blivit tunn i vissa register är han fenomenalt skicklig på att disponera den, och de gamla Led Zeppelin-låtarna gör han om hur han vill.

Det är några låtar in i konserten, Robert Plant har just börjat prata om en resa till Svalbard längst upp i norr, än i dag ständigt på väg mot nya upptäckter, när någon i publiken ropar ”Stairway!” Repliken är reptilsnabb – ”Not a chance!” – men upplägget kommer av sig likafullt.

Och det är så typiskt. Snart fyrtio år efter att Led Zeppelin tog slut är det en ryggsäck som inte går att hänga av, och Robert Plants avsky för gruppens allra mest älskade låt är så välkänd – han sjunger ALDRIG ”Stairway to heaven” – att man lika gärna kan se det som en häckling som en allvarligt menad låtönskning.

I stället kommer något bättre. ”Going to California” är en diskret liten bagatell från samma album från 1971, som nu framförs på den mest minimala volym. Vilket passar hans snart sjuttioettåriga röst utmärkt. I detta tonläge låter han blixtrande vital och förmögen till det mesta, och när han i en enda fras släpper fram hela klangen av den där unga 70-talssångaren kommer en spontanapplåd från publiken, som på en jazzklubb efter ett solo.

Sen bygger låten vidare, ökar intensitet till en sorts malande mandolinrock, får en ny sorts vers, utvecklas till en hel liten svit.

På ett liknande sätt har gamla ”Black dog” transformerats till en dovt mullrande blueslunk med vagt orientalisk atmosfär, och ”Gallows pole” får en fioldriven frenesi som frammanar någon sorts övertaggad logdans.

Visst, det är de gamla låtarna, men omstöpta så att de passar skarvlöst in bland den musik han gör nu. Som i grunden tar formen av ett litet bluesband som gillar skumpiga rytmer från Missisippi, melodislingor från Marocko och då och då en rejäl skvätt brittisk folkmusiktradition.

Alltsammans beståndsdelar som fanns med redan på Led Zeppelin-tiden (inklusive sättet att göra hel- och halvcovers av folk och blues) men som nu har funnit en form så avklarnad att helheten, mot all rimlighet, känns mer enhetlig än eklektisk.

I centrum står sångaren själv med en fortfarande intakt hårman och en så oefterhärmligt igenkännlig stämma, om än tunnare i en del register, och utan samma fullkomligt hejdlösa kraft. Men han är så skicklig på att disponera den, och stöta ut de där tjuten på så precist avvägda ställen, att man stundtals kan få för sig att han nästan inte har åldrats alls.

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om The Como Mamas kraftfulla Mississippigospel.