Oron över jordens framtid river i dag upp starka känslor. Samtidigt som synen är splittrad på vad det är som egentligen händer. Behovet av att se långt har kanske aldrig varit större än nu. Vilket historikern David Christian gör i ”Berättelsen om allt – 13,8 miljarder års historia” som gavs ut 2018. En modern skapelseberättelse som liknar oss människor vid ”kosmiska eldflugor” som en kort tid färdas tillsammans med andra livsformer: ”med stenar och oceaner och norrsken, månar och meteorer, planeter och stjärnor, kvarkar och fotoner och supernovor och svarta hål, sniglar och mobiltelefoner och massor av tomrum. Det är ett rikt, brokigt, kakafoniskt och mystiskt följe, en karavan som kommer att fortsätta även efter att vi människor så småningom har lämnat den.”

När Changefestivalen öppnade sina portar i Kungsbacka Teater i torsdags kväll inledde man med en av de mest sensationella tonsättningar som gjorts av denna ”karavan” – Darius Milhauds ”La creation du monde” från 1923. Ett verk som inte bara vill fånga det vackra och rika utan också det rastlöst dynamiska och skrämmande i jordens skapelse. Inspirationen fick Milhaud 1921 i sitt möte med den svarta jazzmusiken i Harlem och själva handlingen i fem satser hämtade han från en bok av poeten Blaise Cendrars om afrikanska skapelsemyter. Det hela blev en spektakulär dansföreställning som uruppfördes i Paris 1923 av Les Ballets Suédoise i koreografi av Jean Börlin. Och med kostym och dekor av Fernand Léger.

Vilken rytmisk kraft och klanglig skönhet detta verk fortfarande äger stod helt klart när Changefestivalens ypperliga musiker satte i gång det. I scenisk dialog med den karismatiska dansaren Ida Inxi Holmlund vars smått fantastiska koreografi tog avstamp i musikens oavbrutna rörlighet. Och förmedlade det jubel som uppstår i en kropp som öppnar sig för denna rörlighet.

En dynamisk gestik präglade även Betsy Jolas ”Qutre pièces en marge”. Musikaliska miniatyrer som tar ut svängarna så att formen nästan sprängs. Att resten av konserten, med Stravinskys ”Ragtime”, Steve Reichs ”Clapping” som underbart intro till Bachs virvlande ”Brandenburgkonsert nr 3” och jazzblåsaren Magnus Lindgrens arrangemang av Poulencs ”Klarinettsonat”, bars fram av en bultande jazzkänsla var fullkomligt logiskt. Det kändes som om jordens skapelse aldrig ville ta slut. När den magnifike Lindgren fick avsluta konserten med två egna stycken – klarinettkonserten ”Black River” och kammarstycket ”Stockholm Underground” – gjorde dansaren Ida Inxi Holmlund åter entré. Nu så upptänd att hon kunde vara just en av de ”kosmiska eldflugor” som David Christian vill likna oss människor vid.