Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 08:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-saariaho-mahler-med-harpan-i-berwaldhallen/

KONSERTRECENSIONER

Konsertrecension: Saariaho & Mahler med harpan i Berwaldhallen

Solisten Xavier de Maistre i Berwaldhallen.
Solisten Xavier de Maistre i Berwaldhallen. Foto: Arne Hyckenberg

I ett spökhus av sound. Rusig, lekfull harpkonsert ger mersmak.

Kaija Saariaho, den finskfranska tonsättarstjärnan, söker sig till det skira, spröda och skimrande i sitt klangliga universum. En passande upphovskvinna, således, om man önskar sig en komposition för soloharpa och orkester. Sådana är det ont om i repertoaren; varför kan man fråga sig. Särskilt efter hennes nyskrivna ”Trans” med Sverigepremiär och förre Wienfilharmonikern Xavier de Maistre som skicklig solist.

Harpan är nämligen långt mer dramatisk och suggestiv än man kan tro. Saariaho öppnar sin tredelade harpkonsert i rusig lekfullhet med förväntad klangglädje. Men det är i verkets mitt, ”Vanité” kallad, som harpan antar en demonisk skepnad. Den svävar i ett spökhus av sound, där trombonerna gnyr under källartrappan och flöjtgardinerna fladdrar. I finalen överraskar Kaija Saariaho med ett för henne ovanligt energiskt driv över en vågrörelse av sekundintervall.

Mera harpa, mera Saariaho!

Men mindre av Mahler, tack. Daniel Harding, chefdirigenten sedan tio år i Mahlerhallen, förlåt Berwaldhallen, levererar som vanligt tre Mahlersymfonier denna säsong. Med tanke på att Mahler skrev tio av den varan (eller elva, beroende på hur man räknar), så har Harding hunnit recycla dem rejält med sina radiosymfoniker.

Här var det tredje gången gillt för femman, nu med extra allt av överlastat överdåd. Utanverket hos Mahler är stundom avsiktligt grällt, och behöver därför inte sminkas upp så hårt. Resultatet i de tre första satserna var en briljant spelande orkester, toppad av trumpetaren Bassam Mussad och hornisten Chris Parkes. Men också ett virtuost effektsökeri, utan det musikaliska narrativ som är meningen med Mahler.

Det ikoniska Adagiettot blev i gengäld en oas av naturlig skönhet, och Hardings rättframma tempo tog udden av den problematiska finalens konstlade hurtighet.

Ämnen i artikeln

Musik

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt