Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 19:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-sam-outlaw-utmanar-countryns-konventioner-i-sma-detaljer/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Sam Outlaw utmanar countryns konventioner i små detaljer

Sam Outlaw visar att man kan sjunga country om både brunch och champagnedrinkar. Foto: Wai Kei Fung/Rockfoto

Trots att Sam Outlaw är en stor traditionalist hittar han olika sätt att utmana countryns normer, och smyga in syra bland allt det söta, så att musiken aldrig förfaller till pastisch.

När Sam Outlaw och hans fru fick andra barnet beslutade de sig för att livet i Long Beach, i sydvästra Los Angeles, var för kostsamt. Familjen Outlaw tog sitt pick och pack och drog till countryns huvudstad Nashville i stället.

En passande flytt för en countrysångare som älskar countryns alla små konventioner och traditioner. Som har cowboyhatt och under Nalen-konserten låter bandmedlemmen och uppvärmaren Lydia Luce sjunga Buck Owens-klassikern ”Together again”. Som sjunger ömsom som Lyle Lovett, ömsom som Gram Parsons. Som kan bjuda på högljutt honky tonk-ös och ömsinta ballader om vartannat, utan att det ena stör det andra.

Samtidigt kan man ju även som traditionalist, inom ganska strikta genreramar, utmana normerna. När Sam Outlaw kommer ut på Nalens scen presenterar han sig snabbt och berättar sedan att första låten ”Bottomless mimosas” handlar om det kanske minst countrykompatibla målet mat man kan tänka sig – brunch. Inte nog med det, titelns dryck är ju en champagnedrink, inte billig whisky eller tårutblandad vattnig öl. Du kan ta pojken ur södra Kalifornien och så vidare.

Andra låten, nyskrivna ”Polyamorous”, känns också som ett udda inslag i en genre där de flesta relationsskildringarna utgår från tvåsamhet, otrohet eller hjärtekrossad ensamhet.

Tillsammans med ett närmast osannolikt samspelt och svängigt band och den mjuka, lite sköra, rösten är just det där Sam Outlaws främst styrka: hur han mitt i sin uppenbara fascination för och storögda kärlek till den allra mest klassiska countryn ändå inte förfaller till enkla pastischer.

Likt en lätt ironisk Dwight Yoakam eller countryns motsvarighet till The Beautiful South kan Sam Outlaw när som helst smyga in något syrligt i allt det sött melodiska. Älskar man något vågar man ju också utmana det.

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Khalid väljer att fokusera på musiken när han gör arenakonsert.