Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-sanna-nielsen-bottnar-inte-i-de-amerikanska-latarna/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Sanna Nielsen bottnar inte i de amerikanska låtarna

Sanna Nielsen i ”Mitt Sanna jag” på Hamburger Börs. Foto: Mats Bäcker

Som en diamant i ett lågprisvaruhus står Sanna Nielsen i sina bombastiska blåsor på Hamburger Börs scen. Men hennes versioner av de stora amerikanska stjärnornas låtar klarar inte att matcha svärtan och kraften i originalen.  

Sara Martinsson
Rätta artikel

Som format betraktat är ingen scenföreställning lika motsägelsefull som den svenska krogshowen. In till sin själva essens är den ett stort missförstånd. Sättet den placerar människor som erövrat idolstatus mitt i en företagsfest devalverar konceptet ”popstjärna”. Inramningen kräver av evenemangets centralgestalt att den är på samma gång extravagant och personlig. Publiken vill få känna både distanserad beundran och försonande släktskap. Det sistnämnda blir särskilt viktigt framåt slutet, när surret i skallen efter avecen börjar överrösta underhållningen på scenen.

Därför har nästan varje krogshow som utgångspunkt att personen som bär namnet på affischen nu äntligen ska visa ”sitt sanna jag”. Att trettiofemåriga mångsysslerskan Sanna Nielsen valt att till och med låta det välkända greppet ge namn till debuten på Hamburger Börs skulle kunna tolkas som ett uttryck för internhumor. Uppvuxen i showbiz, sångerska till yrket sedan barnsben, vet få svenskar lika väl som hon vilka villkor som gäller. Med manus av Camilla Läckberg och kostym av Lars Wallin är hennes intåg i genren så ”rätt” på papperet att det nästan skulle kunna vara satir.

Nu verkar dock ”Mitt Sanna jag” ändå vara på största allvar. Kvällstidningen rapporterar att ”bedömare i branschen” uppskattar det sammanlagda priset för hennes glitter- och fjäderdekorerade garderob för aftonen till en miljon. Huvudpersonen själv utlovar ”glamour” när hon efter inledningsnumret, Gladys Knights ”I feel a song in my heart”, för första gången adresserar publiken. Kanske har hon fantiserat om att få ta ut svängarna efter att ha suttit fastnaglad i det blommiga folklighetsfack som är att leda ”Allsång på Skansen”. Synd bara att producenterna på Börsen inte tycks ha känt motsvarande lust att tömma fickorna. Ljus och scenografi håller inte alls samma håll käften-nivå som de bombastiska plaggen. Känslan blir lite den av att Koh-i-noor-diamanten av misstag hamnat på Gekås i Ullared.

Mycket tid läggs i mellansnacken över huvud taget på att resonera kring kläder och image. Och nog kan man tillstå att stora delar av den kritik Sanna Nielsen fått genom åren har sin grund i ett konsumtionsbaserat klassförakt. En artist som har mage att ställa sig på scenen i Melodifestivalen i outfiter från snabbmodekedjorna är på samma gång aningslös som modig. I löpsedelsorden om ”Sveriges äldsta tjugoåring” finns en smärtpunkt som bär en bit. Men när merparten av repertoaren består i tolkningar av Fleetwood Mac, Donna Summer, Michael Jackson och Destiny’s Child bottnar hon ändå inte riktigt.

Poängen med dessa musikhistoriska giganters gärning är ju att de lyckades förena ett kraftfullt uttryck med en underliggande sorg. Sanna Nielsens sanna jag rymmer än så länge inte den svärta som verkligen krävs för att hon ska leva upp till föresatsen att vara både diva och sårbar. Resultatet blir en föreställning som mest bjuder förströelse för den som gillar underhållning, men skiter lite i musik. Med andra ord en till helt vanlig krogshow.