Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Saul Williams är en poet som verkligen kan lyssna

Saul Williams kör spoken word snarare än rappar till saxofonisten David Murray och hans band.
Saul Williams kör spoken word snarare än rappar till saxofonisten David Murray och hans band. Foto: Adrian Pehrson

Att röstkonstnären och poeten Saul Williams fungerar så väl ihop med jazzsaxofonisten David Murray beror på bådas breda erfarenhet – och vilja att verkligen lyssna på varandra.

4

Konsert

David Murray featuring Saul Williams

Scen: Fasching, Stockholm

De enda text- och röstkonstnärer som inte har fungerat ihop med jazz är strängt taget de som inte själva har lyssnat. Många beatpoeter på 50- och 60-talen lyssnade mer eller mindre. De flesta som har rappat till jazz tycks ha varit mer intresserade av att manifestera släktskapet än skapa någon egentlig interaktion.

Kontaktsvårigheterna förefaller bottna i alltför självbespeglande attityder. Men också i brist på erfarenhet av någonting mer än bara den egna grejen. Och det är kanske främst på den punkten som både David Murray och Saul Williams skiljer ut sig.

Som tonåring spelade tenorsaxofonisten Murray soul. Senare studerade han för bland andra Arthur Blythe, som sammanförde honom med frijazz och, på sikt, World Saxophone Quartet. Samtidigt har Murray tagit intryck av en rad (äldre) swingsaxofonister, med resultatet att han har en ovanligt bred palett.

Saul Williams å sin sida är rappare, singer/songwriter, slampoet, författare och skådespelare. Det bäddar för ett möte där ingendera har bara en utgångspunkt, och där det faller sig helt naturligt att lyssna för att finna ett gemensamt utrymme.

Williams rappar överhuvudtaget inte alls den här kvällen på Fasching. Han mer kör ett slags spoken word, stundtals ganska hårddraget rytmiskt men oftare tempererat och med en varierad frasering som inte söker leda musiken.

Han känns angelägen, ibland rentav förbannad. Men samtidigt följsam på ett sätt som bara gör honom än mer närvarande.

I sfären mellan de båda förmår samtidigt Murray spegla tonfallet hos Williams genom att fånga upp mer än bara frasering, dynamik och temperatur. Han känns som om han återgav även ett innehåll – vad Williams faktiskt har att säga om bland annat maktstrukturer och rasism.

Deras gemensamma uttryck – nära understött av pianisten Orrin Evans, basisten Jaribu Shahid och trummisen Nasheet Waits – är ett alldeles utmärkt exempel på att det krävs (åtminstone) två för att dansa tango.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.