En bortglömd del av Seinabo Sey är hennes sväng. Hon presenteras i regel som den Stora Sångerskan, souldrottningen som tack vare röst och pondus kan fånga en hel publik genom att bara stå rätt upp och ned och sjunga. Som om hon uppstått från ingenstans för att frälsa alla med sin värdiga energi.

Det är väl delvis sant, men missar halva poängen. Seinabo Seys definierande karaktärsdrag är inte bara rösten, utan också hennes extremt smittande kombination av tyngd och groove.

Det var därför låtar som ”Pistols at dawn” och ”Pretend” fångade hela Sverige när de släpptes för ett par år sedan, och konserten på Gröna Lund går i samma tecken. På grund av tekniska problem måste inledningen tas om, men det gör bara allting mänskligare. Hon briljerar, bandet briljerar. De vet att låtarnas rena kraft kräver att allting låter samlat och solitt, men vågar samtidigt kittla till med små soloutsvävningar på precis rätt ställen.

Framför en fullsatt nöjespark tar de sig fram till senaste albumets ”I owe you nothing”. Den inleds med ett irriterat mellansnack om rasism. ”Det jobbigaste med att vara svart i det här landet är nog att alla frågar vad fan man ska göra åt rasismen hela tiden”, säger Seinabo. ”Det är inte vårt ansvar att lösa detta.”

En befriande uppriktighet i en tid där det blir alltmer uppenbart att rasister inte kan övervinnas genom duktiga samtal. Hon sätter punkt för resonemanget med ett urförbannat, skriksjungande solo som påminner starkt om Nina Simone.

När kvällen går mot sitt slut understryker hon själv, mellan raderna, att hon är mer än den ensamma rösten. Hon presenterar bandet på ett kärleksfullt vis och bjuder sedan upp låtskrivarna Vincent Pontare och Salem al Fakir. De leder Seinabo Sey in i en kraftfull klimax som få andra kan uppbåda, med hittarna ”Younger” och ”Good in you”.

Men jag saknar den senaste skivans mer lågmält experimentella, Frank Ocean-inspirerade låtar. Gästande nykomlingen Hannes går den vägen, och det är ett uttryck som gärna får ges större plats. Det vore ett naturligt steg i Seinabo Seys vandring mot att bli en världsartist.

 

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur Xiu Xiu gör alla kontraster till själva poängen.