Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-17 21:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-sinnlig-enmansorkester-upphaver-gransen-mellan-musik-och-ljud/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Sinnlig enmansorkester upphäver gränsen mellan musik och ljud

Colin Stetson. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

DN:s Johannes Cornell har sett saxofonisten Colin Stetson på Fasching.

Jag hör till en generation som tycker att ”Exorcisten” med Max von Sydow är den läskigaste film man sett. En yngre bekant skakar medlidsamt på huvudet och nämner i stället ”Hereditary” från 2018. Den är, får jag medge, ännu läskigare. Men en lika intressant aspekt på de båda filmerna är musiken. Mike Oldfields lågintensiva, minimalistiska tema till ”Exorcisten”. Och den kanadensiske saxofonisten Colin Stetsons kusliga klangvärld till ”Hereditary”. Det finns flera likheter filmerna emellan, inte minst hur väl musiken understödjer skräckfaktorn.

Men Stetson arbetar helt ensam och spelar själv samtliga instrument. Även under den här konserten på Fasching är han i praktiken en enmansorkester, med i huvudsak bas- och altsaxofon som ljudkällor. Ingen klarinett eller kontrabasklarinett, som han gjorde den mesta av musiken till ”Hereditary” med. Men väl samma instrument som han använde på en skiva han spelade in på duo med den svenske improvisationsmusikern Mats Gustafsson för några år sedan. För inte heller improgenren är främmande för Stetson, vars teknik med cirkulärandning och lager av ljud påminner en hel del om engelsmannen Evan Parkers.

I andra stycken går han betydligt tyngre och mer rytmiskt fram. Bassaxen slår och ryter som en gammal v8-motor på upphällningen, och precis som i musiken till ”Hereditary” upplöses ofta gränsen mellan musik och ljud som egen konst. Också vad som kan upplevas som sinnligt eller rent fysiskt skiftar kraftigt, inte minst tack vare en kontaktmikrofon som Stetson har fäst mot strupen samtidigt som han hanterar och blåser i lurarna.

Ungefär lika filmiskt – men inte alls så potentiellt skrämmande – låter för övrigt den svensk-iranska supportartisten Shida Shahabis bedrägligt enkla pianostycken, med försiktigt utmejslade melodier halvt om halvt nedbäddade i harmoniken. Ett steg mot ett slags naivism, men fler ändå i riktning mot någonting oförblommerat känslosamt och direkt storslaget.