Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-sinnligt-skimrande-pa-tommie-haglunds-tonsattarweekend/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Sinnligt skimrande på Tommie Haglunds tonsättarweekend

Solisten Ilya Gringolts på Stockholms konserthus. Foto: Jan-Olav Wedin

Tommie Haglunds föreställningsvärld kan tyckas föråldrad, men hans musik har alltid en egen och mänsklig logik, skriver DN:s kritiker Johanna Paulsson.

Rätta artikel

Det lokala konditoriet i Halmstad bistod i höstas hemstadens Tommie Haglund-festival med en egen bakelse. När hans Tonsättarweekend på Stockholms konserthus tog vid i torsdags fick publiken nöja sig med örongodis. Däribland uruppförandet av tonsättarens allra första symfoni. En typ av verk han aldrig tänkt sig skriva, men nu författat på sitt eget vis. För Haglunds komponerande är djupt förbundet med just litteraturen. Det är därifrån han lånar, inte bara titlarna, utan många gånger även formen. 

Som i ”Hymnen an die Nacht”, ett symfoniskt poem för violin och orkester namngivet efter Novalis diktsvit. Här blir solisten subjektet som tycks yla i det musikaliskt kärva månskenet. Det börjar bryskt med en lång solokadens, en irriterad eller kanske mångalen monolog präglad av strävhet och dubbelgrepp. Särskilt som solisten Ilya Gringolts snålar en smula med den lidelsefulla värmen. Så börjar stycket om flera gånger tills dagen gryr och vargtimmen övergår i ett mer elegiskt lugn. 

Haglunds föreställningsvärld kan tyckas föråldrad när man under uppsnacket hör honom tala om alltifrån naturfilosofen Swedenborg till Platons Diotima-gestalt i termer av vishet och kvinnlig intuition. Men Haglund är en modern romantiker, vars musik alltid har sin egen, mycket mänskliga logik. Öppningsstycket ”Serenata per Diotima” för stråkar (med fint utförd solostämma av kvällens konsertmästare Seohee Min) börjar nästan med en snyftning, ett pizzicato i kontrabasarna som kippar efter luft. Men om en tår föll skulle den fortplanta sig likt små små krusningar i den förtrollande spegelytan på en sjö, outgrundligt klar och dunkel på samma gång.

Det låter som en sista senromantisk suck, men samtidigt ”en sorts sensuell njutning i nuet”, för att låna Haglunds egna ord om förebilden Frederick Delius drömska musik ur programboken. Av denne Delius får vi också ”Intermezzo” ur tablåoperan ”Fennimore and Gerda”. Och nog hörs ett släktskap mellan Haglunds vibrerande tonspråk och sprödheten hos den kosmopolitiske britten. Något som går igen efter paus i ”La rosa profunda” för sopran och orkester. Med text av den argentinska författaren Jorge Luis Borges handlar det om livets ömtålighet betraktat genom rosens förgänglighet. Det blir en sinnligt skimrande musik, innerligt förmedlad av sopranen Miah Persson under ledning av Tobias Ringborg.

Så slutligen symfonin med stort S och formen av enda sats. Verket tillägnas Claes-Göran Bjerding, Haglunds första lärare på den kommunala musikskolan i Kalmar som uppmuntrade tonsättarvalpens drömmar om att skriva Mozartmusik. Beskedet om Bjerdings bortgång satte fart på komponerandet av Kungliga Filharmonikernas beställningsverk. Solistiska motiv dyker upp och försvinner i en föränderlig, men något statiskt pågående musik med darrande stråkar och drag av Schönbergs psykoanalytiska skogsstigar. Förunderligt, men mindre ångestridet än en modern musikalisk själasörjare som Anders Eliasson. Nästan femtio minuter är i längsta laget, men strukturen har sin tydliga poäng. Utan förvarning är allting över – precis som själva livet.

Tonsättarweekend fortsätter på lördag med Haglunds ”Symfoni” i repris och cellokonserten ”Flaminis aura” samt på söndag med kammarmusik.