Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-skuli-sverrisson-bill-frisell-spelar-fint-men-utan-drama/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Skúli Sverrisson & Bill Frisell spelar fint men utan drama

Skúli Sverrisson spelar sin egen musik i duo med gitarrstjärnan Bill Frisell. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

När den isländske basisten Skúli Sverrisson har skrivit musik för sig själv och den amerikanske gitarristen Bill Frisell är den i långa stycken fin och melodiös, men saknar den större kontext som Frisell alltid annars är ute efter.

Rätta artikel

Skúli Sverrisson kliver upp på scenen med ett instrument i händerna, som i sig signalerar någonting helt annat än partnern Bill Frisells melankoliska musikerskap rotat i jazz och gammal americana. Frisell å sin sida har en Fender Telecaster, må så vara med andra mikrofoner än originalet; det är ändå den mest rudimentära elgitarr man kan tänka sig. Sverrissons sexsträngade elbas med särskilt liten kropp i något slags ädelträ är tvärtom typisk för viss fusion och annan musik, där ekvilibrism värderas betydligt högre än innehåll och historia.

Det är ingen struntsak, för musiker kommunicerar också med valet av instrument. Lyckligtvis är Sverrisson inte i första hand ute efter att visa alla vilken överdängare han är.

Men man kan ändå undra lite över musiken han har skrivit för den här duon. Den är uppenbarligen formad för Frisell, så pass att man kan fråga sig om Sverrisson inte trodde att Frisell i sin tur vore formbar.

För att hårdra känns det som om Sverrisson liksom sökt isolera musiken, medan Frisell själv oftast utgår från någonting helt annat. En tid, en plats, eller kanske någon folkloristisk skröna. Se till exempel hans tolkningar av fotografen Mike Disfarmers personporträtt från landsbygden i Arkansas under 30- och 40-talen.

Delar av det återkommer i Sverrissons kompositioner. Det ska också sägas till hans fördel, att han tidigare har jobbat med artister som Lou Reed och Laurie Andersson. Och märk väl: musiken den här kvällen är långa stunder väldigt fin och – ja, melodiös.

Vad som saknas är snarare någon form av kontext. Ett större drama bakom dramat här och nu. Det återknyter på sätt och vis till det där med instrumenten. Jag föreställer mig att Frisell också rent handgripligen vill undersöka något som fanns långt före honom, medan Sverrisson helst spelar med så lite motstånd som möjligt.

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Selma Pinton Quartet förvaltar arvet från tidigare generationer.