Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-18 16:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-slayer-avslutar-med-ett-blixtrande-masterverk/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Slayer avslutar med ett blixtrande mästerverk

Sångaren och basisten Tom Araya bland rök och eld på Slayers avskedsturné i Stockholm.
Sångaren och basisten Tom Araya bland rök och eld på Slayers avskedsturné i Stockholm. Foto: Kristin Carlsson/Rockfoto

Även om turnéns slutdatum är öppet känns det som om metalgiganterna Slayers avsked kan vara genuint, och de avslutar med en så imponerande uppvisning i brutalitet att Elin Unnes aldrig vill att det ska ta slut.

Rätta artikel

Tom Araya står ensam i det bleka scenljuset. Armarna hänger ner på varsin sida basen. Han är en liten figur, en tunn femtiosjuåring med långt hår och vitt skägg, men hans närvaro är stor. Han står tyst och stilla och bara väntar. Och runt honom växer jublet tills det fyller hela konsertlokalen.

Det syns inte om han ler eller inte – det finns inga skärmar på scenen – men det känns som om han ler. I alla fall på insidan. 

Det här är Slayers avskedsturné, och konserten är ett blixtrande mästerverk, nästan tjugo låtar på omkring nittio minuter, flera av dem bland de bästa hårdrocklåtar som skrivits.

”Jag drog efter andan och då hade de redan spelat sex låtar!” klagar en besviken besökare efter konserten, ”Varför sa han inget mellan låtarna!?”. ”Han skrek ju faktiskt ’war’ innan ’War ensemble’” invänder en kompis.

Att säga att Tom Araya skrek ”war” innan ”War ensemble” är dock en underdrift. Alla skrek war, hela Hovet, med en röst. Men Arayas skrovliga vrål överröstade ändå alla andra. Och inte bara för att han var den enda med mikrofon.

Att skriva/läsa griftetal över band på avskedsturné känns ibland som ett sisyfosjobb - samma sak, samma band, gång på gång. Men med Slayer, just den här gången, känns avskedet som om det kan vara genuint.

I många andra legendariska rockband har medlemskapet börjat gå i arv, till kusiner och brorsöner. I jämförelse har Slayer varit ett hyfsat intakt band. De har varit så konsekvent smakfulla att den som skriver bandets historia heller aldrig behöver redigera bort vissa årtionden. Och med förlusten av Jeff Hanneman 2013 så skulle ett definitivt avsked dessutom kännas vettigt, hederligt.

Det finns bara en brasklapp: avskedsturnén saknar slutdatum…

Med sig på resan mot nekropolen har Slayer en mindre festival: Obituary, redan vid sjutiden på kvällen, Anthrax, som grundades samma år som Slayer men i New York istället för Kalifornien, och Lamb Of God. De senare kämpar på så plikttroget att de får scenen framstå som ett niotillfemjobb.

Och inget är så tråkigt som att kolla på när någon annan jobbar. Mellansnacket är nästan identiskt med det som finns beskrivet på internet, komplett med en circle pit som avslut i extranumret. Enligt en statistiskt icke säkerställd undersökning (underlag: tjejerna i toakön) är det inte bara jag som hellre sett en annan ordning, med Anthrax direkt före Slayer.

Men så fort de första tonerna till ”Delusions of saviour” hörs är allt glömt. Framför scenen hänger ett svart flor med projektioner av uppochnervända kors och pentagram. Eldar slår upp ur förstärkarna och slickar en Slayerlogga i järn. Bandet kliver ut på scenen, kastar sig in ”Repentless” och fortsätter beta av en låtlista med musik hämtad från första till sista skivan.

Kerry King, med stora kedjor hängande från midjan, headbangar över sin gitarr och spelar svindlande snabbt. Fonden bakom bandet faller gång på gång: en frälsare med ansiktet täckt av självlysande blod ersätts av döskallar. Det sista låtsjoket, från ”Hell awaits”, ”Raining blood” och ”Chemical warfare” till avslutande ”Angel of death” är en så imponerande uppvisning i brutalitet att jag aldrig vill att de ska sluta spela, någonsin. 

Men konserten är över. Tom Araya står ensam kvar i det bleka ljuset. Inga extranummer, inget liv efter detta enda.

På tunnelbanan, på väg från konserten, slår jag på måfå upp en sida i biografin ”The bloody reign of Slayer” från 2010, där Araya berättar om några nya låtar han skrivit. Texterna handlar om ond, bråd död men musiken är långsam, ackorden grundläggande - det skulle kunna beskrivas som country. Så kanske finns ändå än en tunnel ut ur detta, med inte ett ljus i slutet, men i alla fall mer mörker.

Läs fler musikrecensioner av Elin Unnes, till exempel om hur även Uriah Heep själva verkar tycka att deras gamla låtar är bättre.