Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-smashing-pumpkins-ar-som-en-skugga-av-smashing-pumpkins/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Smashing Pumpkins är som en skugga av Smashing Pumpkins

Billy Corgan, Smashing Pumpkins ständiga smärtpunkt. Foto: Petter Hellman

När 90-talshjältarna i Smashing Pumpkins besöker Gröna Lund är det som ett blekt återsken av de de en gång var. Pliktskyldigt, livlöst. Men sedan kommer ”Disarm”. DN:s Noa Söderberg var där. 

The Smashing Pumpkins är en cirkus. Kontroverserna liknar perenna blommor, återvändande för att påminna om att Billy Corgan finns. Han gästar alt-rightprogrammet ”Info wars”, hatar på gamla bandmedlemmar, bråkar med Courtney Love. Annat är mer harmlöst, men märkligt. Indiehjälten leder wrestlingföretag, startar new age-hemsidor och tolkar Herman Hesses roman ”Siddhartha” på synt, i åtta timmar.

Det är lätt att glömma varför han alls blev känd. Men under fem goda år använde Corgan sitt bångstyriga sinne till en otrolig kreativ resa: Från varm 90-talsshoegaze (”Siamese dream”) till urflippad konceptrock med metalinslag (”Mellon collie…”) till gotisk elektronika (”Adore”) och allt däremellan.

När rockstjärneklichéerna lades på hög kom till slut sönderfallet. Corgan fortsatte på egen hand, men hans förbryllande drivmedel visade sig vara fossilt. Nu har det för länge sedan nått peak oil och The Smashing Pumpkins comebackskiva är en mycket blek skugga av det som en gång var.

Tyvärr leder den här kvällen till samma slutsats. Corgan kliver på i sedvanlig grevekappa, flankerad av de två andra överlevarna James Iha och Jimmy Chamberlin. Det är som att bevittna Jesu uppståndelse men sedan inse att någon bara tagit på sig hans kläder. Allt liv är utsuget.

De försöker tolka sig själva, och illustrerar därigenom skillnaden mellan shoegazingens inbjudande introspektion och att bara ha tråkigt. ”Rhinoceros” slaktas fullständigt, tokvackra ”Tonight, tonight” framförs utan intresse. Inte ens Chamberlins groovebyggande trumfill spelas med annat än pliktkänsla.

Sedan kommer ”Disarm”, den tragiska familjeskildring som frontmannen själv sagt att han aldrig kan lämna. Plötsligt är han närvarande, öppnar såret, blöder. Oktaverar ner melodin som i en stilla resignation, spänner av sig gitarren och går av scen för att andas.

Det har en förlösande effekt. Resten av kvällen skymtar Corgans märkliga sårbarhet, den som gömts under år av meningslöst kändisskap. Akustiska Pink Floyd-tolkningar och skeva metaljams får energi som från ingenstans. Det räcker inte för att rädda konserten, som ändå avslutas i ett gravt förvirrat rock'n'rollklimax, men en dörr har öppnats på glänt.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner eller fler texter av Noa Söderberg.