Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-spejsade-scenklader-raddar-inte-twenty-one-pilots-trakighet/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Spejsade scenkläder räddar inte Twenty One Pilots tråkighet

Konceptbyggandet känns mest som en kompensation för Twenty One Pilots tråkiga musik, skriver Noa Söderberg. Foto: Annika Berglund/Rockfoto

Twenty One Pilots har en vacker kontakt med sina fans, men musiken är mest en jämntjock massa. Den amerikanska popduon låter som en skivbolagskreation utan att vara det, skriver Noa Söderberg.

Noa Söderberg
Rätta artikel

Den amerikanska popduon Twenty One Pilots (TOP) älskar att bygga fantasivärldar. Genombrottsskivan ”Blurryface” döptes efter en karaktär med samma namn – frontmannen Tyler Josephs elaka dubbelgångare som smetar kol över folk för att underblåsa deras ängslighet. Förra årets ”Trench” handlar om en hel stad med samma funktion, där nio ondskefulla ledare i röda kåpor lockar till sig sårbara själar. Allegorierna är vidsträckta, men har alltid samma mening: Ibland måste man kämpa mot sin egen osäkerhet.

Det är minst sagt banalt. Istället för att gestalta psykisk ohälsa på allvar dras TOP med en grav självhjälpston. Dina inre demoner har fel, vad de än säger. Du kan stå över dem. Såret som hintas om lämnas inte öppet, utan fylls med antibiotika och sys igen.

Men oavsett vad en distanserad kritiker tycker om det knyter världsbygget an till fansen på ett extraordinärt sätt. Kvällen på Globen är fylld av kryptiska passningar, stora som små, för att publiken ska känna sig som del av en hemlig klubb. Betydelsebärande kläder, scener ur musikvideor, symboler och figurer genererar gång på gång öronbedövande tjut. 

Det är vackert. Hela publiken vävs in i känslan av att förstå något som går resten av världen förbi. De flesta är i de bräckliga tonår där en sådan tillhörighet behövs som allra mest. Bandet mellan duon och deras följe är oerhört starkt.

Med tiden blir det dock tydligt att det envetna konceptbyggandet är ett slags kompensation. För bakom alla spejsade scenkläder och interna referenser döljer sig en obekväm sanning: Det här är urvattnad musik. Twenty One Pilots tillhör den skara popband – Imagine Dragons, Maroon 5, Fun – som låter som skivbolagskreationer trots att de inte är det. 

Kvällen igenom lånar de friskt från reggae, rockballad, hiphop och emo, rycker bort originalens tänder och blandar allt till en jämntjock massa. Hur mycket de än flirtar med publiken blir det till slut outsägligt tråkigt.  

Det nyare materialet visar en möjlig kurs till något eget, med sensibla poplåtar som ibland bränner till. Men när avslutande ”Trees”, en blek variant av Coldplay, knyter ihop säcken står det klart att Twenty One Pilots har en lång väg dit.

Läs fler konsertrecensioner.