Möjligen kan man kalla det ett möte mellan två kulturer. Det skulle i så fall vara den svenska och den libanesiska, eller kanske mer rimligt: den europeiska och den arabiska. Men betänker man allt som de båda sångerskorna Lina Nyberg och Tania Saleh måste ha tagit intryck av – i tid och rum, inte minst konstnärligt – så framstår det rätt torftigt att försöka definiera deras möte utifrån bara nationaliteter och vissa givna traditioner.

På scenen som placerats på Skeppsbron under Stockholms kulturfestival både speglar de sig i varandra och kontrasterar. Nyberg sjunger inledningsvis på svenska, och Saleh på arabiska. Men redan där, i första låten, söker de sig mer eller mindre ordlöst in i varandras uttryck. Nybergs ganska kraftiga, starkt personliga klang färgas av Salehs lika kärnfulla men lite stiliserat flyktiga. Därpå sjunger de på portugisiska – en samba, tämligen oväntat. Och det ska bli ännu fler språk. Det är naturligtvis inte oviktigt. Även musikstilar spelar roll: det bör nämnas att den mest genomgripande genren för kvällen är jazz.

Nyberg kommer därifrån, om någonstans. Men efter den trilogi av dubbelalbum som hon fullbordade 2017 kan det inte längre råda något tvivel om att hon gör som hon vill med traditionen. Inte utan respekt, eller för den delen kunskap. Men därför att hon till syvende och sist är ännu mer Lina Nyberg än hon är sångerska.

Tania Saleh är ett betydligt mer oprövat kort i mina öron. Emellanåt sjunger hon onekligen på ett sätt som jag är böjd att beskriva som arabiskt. Men hennes närvaro på scenen och i musiken är mycket mer påtaglig. Den blir också en del av Nybergs närvaro – och resten av bandets. Där är Peter Danemo på trummor, Josef Kallerdahl på bas och David Stackenäs på gitarr. Så långt medlemmar i Nybergs ordinarie band. Men där är även Susana Santos Silva på trumpet och Nancy Mounir på violin.

Fler nationaliteter, med fler än en musikalisk bakgrund. Men här och nu bildas något annat, organiskt och förfinat – och enat.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner här.