Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 22:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-starkt-humanistiskt-patos-i-nytt-verk-av-daniel-bortz-med-text-av-kjell-espmark/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Starkt humanistiskt patos i nytt verk av Daniel Börtz med text av Kjell Espmark

Bild 1 av 2 Kungliga Filharmonikerna, Patrik Ringborg dirigent Johanna Rudström mezzosopran, Daniel Carlsson countertenor, Karl-Magnus Fredriksson baryton, Stina Ekblad recitatör och Hannes Meidal recitatör.
Foto: Jan-Olav Wedin
Bild 2 av 2 Recitatör Stina Ekblad
Foto: Jan-Olav Wedin

Daniel Börtz tillhör en fyrtiotalistgeneration som inte räds de stora anspråken. I hans nya verk ”Sinfonia 13” finns ett starkt humanistiskt patos. Men ibland är det som om både verket och framförandet lägger krokben för sig själv, skriver DN:s kritiker Johanna Paulsson.

Att komponera en drygt timslång symfoni på gränsen till ett oratorium kräver ett särskilt sorts självförtroende som inte enbart kommer av åldern och skägget. Daniel Börtz har klingat i Konserthuset sedan 1968 och tillhör – i likhet med Anders Eliasson och Sven-David Sandström – en fyrtiotalistgeneration som inte räds de stora anspråken. Efter ett något murrigt och tungfotat framförande av Mozarts symfoni nr 25 fick hans ”Sinfonia 13” i torsdags sitt uruppförande under ledning av Patrik Ringborg. 

Det tredelade verket är skrivet för två recitatörer, mezzosopran, countertenor och baryton samt stor orkester, ofta utnyttjad med små ekande fragment – celler – som genomfar kollektivet. Musiken lägger sig inledningsvis som ett dovt och dämpat klanglock, en vibrerande hinna, där den talade texten tycks inkräkta. Börtz har genom åren sammanfört arvet från den svenska modernismen med de senromantiska formerna, men här är de långa linjerna brutna i en timslång start- och stoppsträcka.

Texterna är hämtade ur Kjell Espmarks diktsamling ”Skapelsen”, fylld av röster som talar ur krig, flykt och förföljelse. Våldsamheterna går igen i det klangliga, ett ljuddramatiskt berättande, där brutala krafter släpps loss bakom Karl-Magnus Fredrikssons bräckliga barytonstämma och där den änglalika tonen hos countertenoren Daniel Carlsson lika plötsligt kan slås i spillror. Här finns ett starkt humanistiskt patos, men ibland är det som om både verket och framförandet lägger krokben för sig själv.

Stina Ekblad är en recitatör som vill alldeles för mycket med texten. Hannes Meidal kanaliserar orden rakare och därför mer effektfullt. Som i den passage där Fredriksson och mezzosopranen Johanna Rudström bryter in med sitt ”Minns oss”, manande likt en skriande bön från andra sidan. En imaginär kör, själen i ljud, tycks för ett ögonblick uppenbara sig i stråkarna – ”come una corale” som partituret anbefaller. Det inträffar när hoppet lyser genom styckets starkaste passage: ”Det som är människa i människan kan inte brinna.”