Daniel Börtz tillhör en fyrtiotalistgeneration som inte räds de stora anspråken. I hans nya verk ”Sinfonia 13” finns ett starkt humanistiskt patos. Men ibland är det som om både verket och framförandet lägger krokben för sig själv, skriver DN:s kritiker Johanna Paulsson.
Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.
Prenumerera
Logga in