Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-steve-hackett-hinner-visa-hela-sin-bangstyriga-bredd/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Steve Hackett hinner visa hela sin bångstyriga bredd

Steve Hackett är en gitarrvirtuos som bland annat varit tidig med teknikerna tapping och sweeping. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Med fokus på två klassiska album vecklar Steve Hackett ut en episodisk musik med många beståndsdelar, som är så långt från modern, effektiv popmusik man kan komma.

Rätta artikel

Steve Hackett har aldrig varit rädd för att bryta upp och gå vidare. Den brittiska virtuosgitarristen lärde sig spela genom tre olika band, blev känd som medlem i Genesis mytologiserade tidiga 70-talsuppställning och lämnade 1977, när gruppens framgångar började stå i vägen för kreativiteten.

Han inledde en solokarriär som snabbt spretade åt alla möjliga håll – progressiv rock, klassiskt, världsmusik – och namnkunniga samarbetspartners kom och gick i en strid ström. Brian May, Royal Philharmonic Orchestra, Jimmy Page och andra The Yardbirds-medlemmar. På 80-talet blev det en snabb sejour i supergruppen GTR. Den höll i två år.

Så där har han hållit på. Under tiden har han gett sig in i kampen om vem som egentligen tog gitarrteknikerna tapping och sweeping till rockmusiken, släppt drygt femtio album och turnerat ordentligt. Kort sagt: en spelglad herre. Med ett kreativt kli i fingrarna som aldrig låter honom stå still.

Inte heller denna kväll. Hackett hinner knappt kliva på scen innan ett överfullt Nalen har mötts av dramatiska stråkar, pastorala flöjtpartier och blixtrande snabba rocksolon. Turnékonceptet bygger på Genesis klassiska album ”Selling England by the pound”, Hacketts fyrtioårsfirande soloskiva ”Spectral mornings” och ett par nya låtar.

Urvalet räcker gott och väl för att fånga hans bredd. Här hörs det melankoliska melodispråk som bara verkar finnas hos 80-talets rockgitarrvirtuoser, rytmisk heavy metal, kinesisk folkmusik och förnöjsam yachtrock. Den erfarna sextionioåringen behärskar allihop, och befinner sig i ständig dialog med Rob Townsends sopransaxofon tills de smälter ihop till en.

Det är episodisk musik, där de många beståndsdelarna förs samman till en bångstyrig stream of consciousness. Så långt ifrån modern, effektiv popmusik man kan komma.

Ibland blir det en nackdel, eftersom vi trots allt befinner oss på en rockklubb. Den lilla träbänken utanför konsertsalen fylls snabbt till brädden av trötta fans. Hackett med vänner har satt ihop ett fullskaligt konsertprogram, komplett med kisspaus och lätt försynt publikkontakt. De förtjänar en teatersal och sittande besökare som får lyssna ordentligt.

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur Om spelar drone metal i som stilla meditation.