Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-straktrion-zpr-visade-upp-mangsidigheten-hos-violan/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Stråktrion ZPR visade upp mångsidigheten hos violan

Cecilia Zilliacus, violin, Lise Berthaud, viola, Kati Raitinen, cello och Johan Ullén, piano under måndagens konsert i Grünewaldsalen. Foto: Jan-Olav Wedin

Violasten Lise Berthaud använde sin viola som både soloinstrument, hornsubstitut, duettpartner och lockade till och med fram instrumentets elgitarrkvaliteter, skriver DN:s Johanna Paulsson.

Äntligen viola hade man kunnat sätta som rubrik på säsongens första gig i konsertserien Äntligen måndag. Stråktrion ZPR – violinisten Cecilia Zilliacus, violasten Johanna Persson och cellisten Kati Raitinen – skapar ständigt kammarmusikalisk rotation med inbjudna gästmusiker i olika konstellationer, nyskrivna stycken eller bara sällan spelade verk. 

Franska Lise Berthaud tog tillfälligt Perssons plats i ett program som visade upp mångsidigheten hos violan. Denna stråkfamiljens altmedlem som länge hade en mer ackompanjerande roll, men som sakta men säkert flyttat fram sina positioner. Här som soloinstrument, hornsubstitut och sist men inte minst duettpartner i Rebecca Clarkes suveräna ”Sonat för viola och piano” från 1919.

Clarke var själv altviolinist och blev en av de första kvinnliga professionella orkestermusikerna, men självförtroendet som tonsättare sviktade. Violasonaten är hur som helst ett både komplext och slående kraftfullt verk som med triolmotiv och ett resolut fanfartema låter långt mycket större än sitt ringa duoformat. Särskilt när musiken blev så väl omhändertagen av Berthaud i fint samspel med kvällens gästpianist Johan Ullén. 

Clarkes vän Frank Bridge var också violast och är som tonsättare mest ihågkommen som Benjamin Brittens stora förebild. Bridges tidiga ”Fantasi för pianokvartett” är samtidigt ett snitsigt stycke musik med snärtig dramatik och en air av impressionistisk magi. Tänk Paul Dukas trollkarlslärling snarare än Debussy.

Berthaud framträdde på egen hand i den franska tonsättaren Florentine Mulsants kontrastrika ”Vocalise för soloviola”, ett specialbeställt visitkortsverk med mörka, grova stråk och riff som närmast lockade fram instrumentets elgitarrkvaliteter. Att violan även kan göra jobbet i hornstämman visade Berthaud tillsammans med Zilliacus och Ullén i Brahms berömda ”Horntrio, op 40”. 

Tonsättaren försåg den själv med alternativa stämmor för såväl viola som cello. Däremellan blev ”Ugrisk dialog för violin och cello” ur Rautavaaras nytonala 1970-talsproduktion ett något udda frasutbyte med ombytta roller.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner här