Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 11:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-susto-betonar-trivseln-sa-att-man-knappt-marker-djupen/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Susto betonar trivseln så att man knappt märker djupen

Trummisen Marshall Hudson, sångaren Justin Osborne och basisten Jordan Hicks i Susto. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Att Susto från South Carolina gör musik som handlar om stora och komplicerade frågor måste man lyssna nära för att uppfatta, på ytan låter de underbart problemfria.

Justin Osborne verkar vara en mycket mild typ. Nu har det varit en intervju med honom någonstans där det sägs att han kommer från en dysfunktionell familj, men så är det inte riktigt, det vill han understryka från scenen nu. De står på olika sidor politiskt, men de pratar fortfarande med varandra.

Och då är det inte så illa, ju.

Man kan uppfatta den musik han gör med sitt band Susto som precis lika mild och mån om den allmänna trivseln. På ytan är det svårt att hitta en snällare rockmusik, som guppar makligt på en puttrande grund av countryrock, folk, radiopop, västkustrock, lite latinrytmer och en gnutta psykedelia. Lättflytande, problemfri och underbart enkel att låta sig omslutas av.

Men de texter han sjunger med sin lugna, sakliga röst rymmer alla möjliga sorters bråddjup och kriser. Drogmissbruk, gatuvåld, homosexualitet, andligt sökande och att bekänna sig till ateismen – något som inte är okontroversiellt i Charleston, South Carolina, som han och bandet kommer från.

Fast mest är de trevliga. Lugna, fundersamma, småpratiga i tonen – även en låt som ”Acid boys”, där han hotas med skjutvapen, tas in med handklovar av polisen och måste fly staden för att överleva.

Ganska snabba är de också. Sällan ser man ett band som hinner med fler låtar på en dryg timme utan att kännas det minsta stressade. Just den här kvällen klagar Justin Osborne på sig själv för att han pratar för mycket mellan låtarna, säger att det måste vara någon sorts rekord, ändå blir han aldrig långrandig och allt rullar på så snyggt och stilrent som vore det regisserat så.

Typiskt nog är bandnamnet så oansenligt att det blir svårt att komma ihåg, och säger inget om vilken sorts band det handlar om. Men Susto är en sorts panikångest, som framför allt förknippas med Latinamerika.

Efter att den polletten trillat ner hör man allting en liten aning annorlunda.

Och än en gång är det läge att stanna upp och reflektera över den sällsamma omständighet att band som det här numera turnerar Sverige runt, varv efter varv, trots att de ter sig självklara på betydligt större scener hemmavid. Jag tror att vi i efterhand kommer minnas det som en guldålder.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Hogslop String Band gör musiken från före countryn till en sorts punk.