Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 04:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-svanskont-och-lackert-glodande-nar-borisova-ollas-musik-oppnar-sasongen/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Svanskönt och läckert glödande när Borisova-Ollas musik öppnar säsongen

Baiba Skride, solist på Konserthusets säsongsöppning. Foto: Nadja Sjöström

Fantasifulla Victoria Borisova-Ollas, som satt fart, fläkt och färg på orkestermusiken här i landet, öppnar Konserthussäsongen med en läckert glödande ryskromantisk violinkonsert.

Med nya möbler och matserveringar, med gratisbubbel i pausen av ett högromantiskt program öppnade Kungliga Filharmonikerna sitt nya spelår. En säsong som – surprise! surprise! – kommer att domineras av Beethovens musik. Alltså efter nyår, när den tyske kompositören fyller 250 år.

Men nu var det 2019 som bjöd en 138 år gammal österrikisk symfoni samsad med en sprillans ny violinkonsert. Ändå kändes Bruckner bitvis modernare än Borisova-Ollas. Denna fantasifulla kompositör, som satt fart, fläkt och färg på orkestermusiken här i landet, påminde oss nu om sin ryska uppväxt. Eller vad sägs om titeln på hennes nya violinkonsert: ”A Portrait of a Lady by the Swan Lake”.

Victoria Borisova-Ollas, kvinnan bakom operan ”Dracula”, har tagit med sig en hel del klingande gotisk rekvisita in i den orkestrala fonden för violinens förmänskligade svandrottning. Här med en rysk tradition av förtrollad vattenmusik utöver Svansjön: som Rachmaninovs mörka tonvågor i ”Dödens ö”, Rimskij-Korsakovs havssvall i ”Sheherazade” och Ljadovs ”Förtrollade sjön”.

Just en sådan mörk molltonalitet bär genom Borisova-Ollas nya violinkonsert, harmoniskt lite enahanda, men i en läckert glödande klangpalett av bästa rysk-romantiska märke. Baiba Skride, den fina solisten, lät violinen studsa och rugga upp sig mellan svansköna kantilenor. 

Därefter Bruckners pompösa riddarromantik med sina stolta hornsignaler, oändliga stråktremolon och kvittrande träblås. Den fjärde symfonin är dock hans älskligaste, stundom gränsande till kitsch som i scherzots trio. Andandets omständliga långpromenad frestade på publiken som svarade med ihärdigt hostande. Men finalen är suggestiv och fascinerande oberäknelig. Särskilt som Sakari Oramo betonade dess disparata uppbyggnad – som fick Bruckner att kännas överraskande postmodern och fräsch.  

Läs fler recensioner av Camilla Lundberg.