Gustav Holsts ”Planeterna” från 1916 är det mest anslående av engelsk orkestermusik. Färgrikt, fantasifullt och filmiskt har Holsts partitur lånat sig till oräkneliga sammanhang och arrangemang – inte minst för symfonirock och metalband. Något Holst själv naturligtvis inte kom att uppleva, och hade han gjort det hade han inte tyckt om det. 

Gustav Holst ogillade den uppenbara framgången för sitt verk. Egentligen hade han tänkt kalla det ”Sju stycken för stor orkester”, influerad av Arnold Schönberg, tills en vän gjorde honom intresserad av astrologi.

Ändå har flera av satserna en klar kosmisk prägel som fascinerar än idag. I den mån man får höra dem på konsert.

Att de populära ”Planeterna” så sällan framträder live måste bero på en enda sak: det sublima, överjordiska slutet med ”Neptunus – mystikern”. För detta svarar en skara ordlösa kvinnoröster i fjärran i en intonation så ömtålig att minsta svaj kan sänka hela verket.

Så skedde nu inte med Radiokörens damer, som tack och lov förmådde förverkliga Holsts klangutopi om en oändlig rymd. Lika visionär blev väl inte helheten: den sensuellt ljuva ”Venus” lite kantig, den krigiska ”Mars” mer av tennsoldater på marsch än hotfullt brutal.

Andrew Manze är inte den mest episkt dramatiska bland dirigenter, men så hade han också gjort ett inhopp på kort varsel. Dock svarade han för fint detaljarbete med Radiosymfonikerna i Mozarts sista pianokonsert; faktiskt mer artikulerat och intressant än solistens insats. Paul Lewis levererade en måttligt romantisk men opersonlig läsning och avstod från egna inspel i kadenserna.

Som en extra planet, det vill säga Tellus som saknas hos Holst, uruppfördes Katarina Leymans ”Undulating Blue”. Inspirerad av vår blå planet med sitt livgivande vatten har hon skapad en vacker klangstudie med djupverkan. Långa, tunga dyningar öppnar och sluter ett fint orkesterverk, som bara behövt lite högre koncentration och salthalt.